Varför vara som alla andra när du kan vara dig själv?

Häromdagen fick jag en verbal loska spottad i ansiktet av en närstående person. Med en bestämd röst sa mannen, att jag som högsensitiv bör anpassa mig till omvärlden och inte han till min känsliga och orealistiska värld – eftersom han är normal.

Precis som många högsensitiva personer själva kan uppleva när de blir ställda mot väggen, så kunde jag inte komma med något vettigt motargument just där och då. Jag lät orden som skar min själ i bitar förbli hängande i luften och drog mig helt enkelt undan, låste in mig i badrummet och lät vattnet i duschen forsa för att döva gråten. Jag skämdes över den jag var, över hur jag var, men medan jag stod där och plockade upp spillrorna av mig själv, så började tankarna klarna.

Som högsensitiv önskar jag vara sams med alla människor på jorden även om det är ett orealistiskt mål och konflikter gör mig matt. Jag sitter hellre med hörlurar i öronen än ber kollegorna prata tystare och sväljer det inre kaos som skapas inom mig, oavsett vad det är som sätter igång mina känselspröt. Resultatet blir en enorm trötthet framåt tidig eftermiddag, men att vara till besvär är inte min melodi. Jag är helt enkelt ett ax som fogligt böjer sig i vinden.

Under många år uppfattade jag en tydlig skillnad mellan hur fort min mentala ork tog slut kontra andra personers och det var inte förrän hösten 2013, när blicken föll på en kort notis i en tidning angående fenomenet HSP, som jag förstod. Sedan dess har högsensitiviteten snarare varit en börda än en tillgång och när mannen häromdagen så abrupt delgav sin åsikt, var det ännu en bekräftelse på att jag var till besvär endast genom att vara den jag är. Men en specifik bokrelease vände det här negativa tankesättet.

När Pia Rockströms debutbok Högsensitiva berättar släpptes så var jag där. I boken finns skickligt sammanfattade intervjuer med tjugotvå högsensitiva personer vilka sätter ord på det jag själv inte har kunnat förstå, om än mindre acceptera eller vänja mig vid.

Att befinna sig i ett rum tillsammans med högsensitiva män och kvinnor var för mig en positiv och omvälvande upplevelse. Insikten om att jag inte var själv, att det fanns flera likasinnade, ingav hopp och tro om ljusare tider samt en känsla och beslutsamhet över att det var dags att skapa balans i tillvaron – på mina villkor också. Det var en magisk upplevelse.

Det kändes bra att sitta längst fram i skaran av främlingar trots att jag gärna brukar dra mig längre bak och försvinna i mängden – bara det var en ny erfarenhet. Jag häpnade över mitt engagemang i de diskussioner som uppstod för sen när brukar jag vara så rättfram och prata utan rädsla för att bli nonchalerad eller att ingen lyssnar på mina väl valda ord?

Jag funderade mycket på det här i bilen på vägen hem och analyserade ner mötet till dess minsta beståndsdel – eftersom det är så jag gör med allt som påverkar mig. Positivt som negativt.

Mötet med Pia och hennes gäster gav mig luft under vingarna. Mod att våga stå för den jag är och för det jag känner och att inte skämmas. Boken har gett mig svar på en del av de frågor som har snurrat i huvudet under många år och sakta men säkert börjar bitarna falla på plats. Det är väldigt förlösande måste jag erkänna.

Det är en daglig utmaning att behålla integriteten intakt i en värld där många är obekanta med HSP och vad det faktiskt innebär. Jag gör mitt bästa och tar ett litet steg varje dag och sträcker på mig när en inre demon blir tillintetgjord. Sedan går jag lugnt vidare mot nästa mål eller utmaning.

Stolthet är mitt nya ledord och det skäms jag inte för att erkänna och helt ärligt – spelar det verkligen någon roll om jag passar in i mallen för vad som anses normalt eller onormalt? Huvudsaken bör väl ändå vara att jag är mig själv och just det gör mig unik. För varför vara som alla andra när du kan vara dig själv?

Varma hälsningar,

Karolina

Bli först med att kommentera

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*


Spamskydd: Skriv in i fältet nedan vilka siffor du kan se (Obligatoriskt)