Jag läser Jonkman… klättrar på väggar… och hoppar (del 3)

(Fortsättning från del 2)

De klibbiga, tunna trådarna som reflexmässigt skickats ut i desperation från mina underarmar fäster sig på begreppsmässiga fasader som rusar förbi i min rörelse ned mot moder Jord. Jag upptäcker att fästet är överraskande gott och trådarna visar sig vara oerhört starka, de blir mina förankrigspunkter och som sådana fångar de effektivt upp rörelseenergin hos mig själv.

Det skänker en stabilitet och en trygghet, trots att jag ännu inte riktigt känner att jag har tillräcklig kontroll över situationen. Det får dock en mentalt transformerande effekt — fallet, som för bara ett ögonblick sedan övergick i formerad dykning, omvandlas ånyo. Jag dyker inte längre, snarare svävar. Som om jag börjat få något litet grepp över situationen. Den ena förankringspunkten avlöses av nästa, och därefter nästa allteftersom nya trådar skjuter iväg längs min väg.

Den vertikala rörelsen leder ej längre endast nedåt, då trådarnas elasticitet möjliggör även små, svävande uppåtgående rörelser. Samtidigt som jag har börjat röra mig framåt mellan fasaderna. En sinnebild för att jag tror mig om att ha påbörjat en förståelsens skapelse, en tankefigur om det Jonkman skriver. På ett djupare plan (trots att boken som sådan inte alltid framstår som särskilt djup, snarare översiktlig som om den riktar sig till en bred publik — introverta såväl som extraverta och allt däremellan). Påminner om känslan av att få fast mark under fötterna efter en alltför stormig dag till sjöss.

Jonkman skriver:

Invigningsgalan var en orgie i självhävdelse. /…/ När jag kom ut i den svala sensommarluften kom en djup suck av lycka från mitt bröst. Det gick att andas igen. Jag förvånades över min reaktion och av att känna sådan lättnad. Den kvällen grubblade jag över mitt beteende. Innan natten slöt sig om mig insåg jag det obestridliga faktum jag gömt för mig själv: Jag är introvert.” (s. 11)

Jag tror mig ha förstått rätt väl vad Jonkman menar. Och jag kan identifiera mig själv i så mycket i så många fraser. Dock har jag hittills inte riktigt kommit fram till de där tydligaste indikationerna på hur min egen personlighet kan knytas till introversion. Men så halkar jag till när fästet förloras. Det förloras i en glidande rörelse när nästa tråd delvis tappar sitt fäste mot en överraskande glatt yta som tycks vara gjord av glas.

Det är måndag morgon. Första dagen i en ny arbetsvecka, som så oerhört många gånger tidigare i livet, och jag vaknar till ett traumatiskt barndomsminne som jag närmat mig i analyser så många gånger förr. Men utan att ha kunnat nå fram till dess absoluta essens, svaret på frågan varför. Visst har jag tidigare förstått att jag måste ha varit känslig av mig, men varför var jag det?

Jag är fem år gammal. Det är måndag morgon och jag är på väg i mammas sällskap till första dagen i mulleskolan. Jag håller hennes hand. Jag mår inte bra, inte bra alls. Tunga klumpar i såväl mage som hals. Hon måste ha varit förtvivlad. Jag kan inte förstå det på annat sätt, för på vägen smiter vi in på Lindströms (en handelsbod som sedermera blev ICA) och hon köper precis en sådan leksaksbil som jag länge velat ha. Som en förtida belöning, som många skulle kalla muta. Nu ska jag väl ändå bli gladare och mer samarbetsvillig.

Väl framme tjuter jag som en spädgris och hulkar som en ungtupp som ännu inte lärt sig gala. Vi är vid en glänta i skogen, där mullefröknarna står och barn springer omkring. Mamma pratar med mig, en till synes snäll mullefröken gör det samma. Inget hjälper. Jag vill inte vara där. Jag vill hem. Vill leka med mina bilar. Ensam. Precis som jag helst gjort varje dag så länge jag kan minnas. Jag får som jag vill (hopplösa unge). Mamma ger upp och vi traskar hem, och jag leker snart med mina kära bilar igen inne på rummet. Får förvisso skämmas inför storasyster och far när mor sedan berättar om vad som hänt. Men det var det värt. Och hur mycket praktiska bekymmer jag har lyckats åstadkomma för mina föräldrar är och förblir jag lyckligt ovetande om.

Mitt öga skiftar fokus, går inifrån och ut. Jag kommer att tänka på något klokt som jag hörde småbarnsföräldern Alex Schulman säga en gång (fritt ur minnet):

Jag har kommit till insikt om att man som förälder inte kan undgå att traumatisera sina egna barn. Jag ser som min uppgift att minimera mina barns traumatisering så mycket jag kan.”

Jag inser nu plötsligt att det var vad som hände där ute i skogen. Jag blev traumatiserad, och den grundläggande orsaken till det förklarar förmodligen till stor del varför jag under fortsättningen av mitt liv alltid haft ett inneboende motstånd att bege mig ut i världen. Under långa tider i grundskolan kom klumparna tillbaka varje söndagskväll, och sista dagen på loven kunde jag uppleva som ett smärre helvete. Kunde på kvällen stå vid ett fönster i lägenheten, titta ut mot mörkret som föll och gråta tyst för mig själv. Detta har i grunden följt mig hela livet, även om jag förstås för länge sedan har lärt mig hantera det på olika sätt. Men då och då bryter det fortfarande igenom. Inte sällan i form av en sömnstörd natt. Och jag svarar med att först ta fram saker som motiverar mig så att jag kommer iväg och gör det jag ska, bara för att jag sedan väl på jobbet demonstrerar mitt motstånd genom att inte fullt ut vilja höra till de andra. I varje fall inte dem som på något märkligt sätt tycks höra ihop som om de vore sammanlimmade med ett för mig osynligt socialt klister.

Allt jag nu berättat tolkar jag som tecken på en grundläggande orsak: En påtaglig introversion i unga år och som fortfarande följer mig. Varje dag. Även om jag inte alltid känner igen den, och inte heller vill veta av den. Men det bryr den sig inte om. Den tänker minsann inte förändras, inte i grunden. Så jag behöver ständigt skapa och förbruka strategier för att lura och bedra detta drag i min personlighet. En eftergift jag ägnar mig åt för att jag inte tycker mig ha något val. I varje fall inte om jag vill vara en del av det vi brukar kalla samhälle. Vem är jag att ställa mig utanför det? Kan jag över huvud taget göra det? Är det möjligt?

Minnet av händelsen ute i skogen för över fyrtio år sedan och herr Schulmans kloka ord leder också mina tankar till en skuldtyngd känsla inför mitt eget föräldraskap. Hur mycket har jag bidragit till att traumatisera mina egna barn? Inte med avsikt, inte för att jag har velat, utan för att jag har försökt agera i linje med vad jag trott att samhället har förväntat sig av mig. Eller mer konkret: För att konsekvenserna av att ha agerat annorlunda riskerade bli alltför kännbara. Men vilka kan konsekvenserna av mitt “normalagerande” ha blivit? Exempelvis av alla de gånger jag har fått lämna krampaktigt gråtande barn hos dagmamma eller på dagis?

I min dotters fall slutade det med ätstörning — och då var hon inte ens fem år fyllda. För de flesta slutar det inte fullt så illa. Men jag vet att oerhört många föräldrar, och framför allt barn, ägnar sig åt detta smärtfyllda. Och ingen, jag säger ingen, kan med säkerhet säga vilka konsekvenserna kan bli för en enskild individ. Tvärtom ses det av forskare och många andra som något naturligt och i princip ofarligt, något övergående som alla måste igenom. SOm om några aktörer i vårt samhälle har etablerat en boxlik sanning av hur saker och ting bör vara och vad som behöver göras för att samhället ska fungera så väl som möjligt.

För mig kan det framstå som ett sätt att skapa “blinda fläckar” i vår kultur. För minns väl att så här har inte vårt samhälle alltid sett ut. Ännu en bra bit in på 1960-talet var en majoritet av mammorna hemmafruar. Nej, jag vill inte återgå till en sådan samhällsordning. Absolut inte. Jag vill bara påminna om att alla förändringar för både goda och onda konsekvenser med sig. Samt att det ofta nog är de känsliga, de mest receptiva, som upplever de sistnämnda.
Och en hemmavarande far kan nog vara väl så bra som en dito mor. Då vill jag ha en Alex Schulman till far. Men bara om han kan slita sig från bloggträsket. Och alla tv-program. Och alla radioprogram. Hm, när jag tänker efter hade jag det nog rätt bra ändå med mina egna föräldrar. Trots deras brister, och kanske tack vare deras brister…

Nå. Man blir således inte med nödvändighet endast upprymt glad av att läsa Jonkman. Läsnignen kan leda till minnesassociationer som kanske inte är så välkomna. Inte just nu, inte just här. Men det är ju, å andra sidan, helt i linje med vissa delar av personlighetsdraget. Jonkman omnämner Hans Eysencks typologi, där introversion och extraversion kombineras med en personlighets stabilitet. En stabil introvert kan framstå som flegmatisk — en passiv men samtidigt fridfull, pålitlig och omtänksam person. En mera instabil introvert kan framstå som melankolisk — reserverad, pessimistisk, tystlåten och orolig (s. 58). Det var ju också ett fynd att bli påmind om. Som om jag inte visste! Måste han skriva det sistnämnda på just min näsa?

Jag skruvar oroligt på mig, känner hur hjärtat bankar och svetten dryper fram. Obehagligt. Men det gör nytta. Jag var bara inte förberedd på att bli ställd framför just den spegeln… Inte nu när jag har fullt upp med att studsandes upp och ned, och fram och tillbaka, i mina linor orientera mig mellan de djupare innebörderna i Jonkmans lånade begreppsflora.

För att få slut på min vingliga färd uppåt/framåt i läsningen har jag därför stannat till uppe på en av fasaderna. Behovet av paus är överhängande, och jag klättrar runt lite på väggen för att finna en position som känns mera behaglig. Jag är ju inte alltid en sån dysterkvist, trots allt. I vissa situationer kan jag uppleva mig själv som stabil och då känna ett stort mått av fridfullhet och säkerhet. I andra kan jag slå över och plötsligt bli extravert kontaktsökande, skojandes med främlingar jag möter på min väg. Driver med dem ibland, bara för att jag känner mig lycklig. Eller känner en stor uppskattning av den där omåttligt extraverta kollegan, som det känns helt okej att slänga käft med en kort stund och känna sig uppiggad av efteråt. Jag vet aldrig när min egen extraverta rebell slår till, det går så fort när det väl händer. Omslaget. Blixten från klar himmel. Förstår om omgivningen kan ha svårt att få grepp om mig ibland. När jag plötsligt vränger på mig masken och rycker ut. Eller… är det en falsk persona? Är det en tendens av mig att kliva i en pseudovert kostym?

Jag höjer blicken och ser ut över stadsbilden. Inser att det jag uppfattar som huskroppsliga begreppsfasader består av olika fält. En del av dem blinkar i neonkulörta och utmanande färger, vill med brunstiga löften locka mig till sig med fina adjektiv. Eller så blänker de av finpolerad ädelmetall som skickar ut ljus i form av gnistrande reflexstjärnor, försöker åstadkomma ett sug av åtrå. Åtrån efter av vår kultur hunsade ord så som “positiv”, “glad”, “energisk”, “aktiv”, “intiativrik”, “lagspelare”, “sangvinistisk”, “färgstark”, “snabbtänkt”, “öppen”… och förstapriset bland dem alla, “sociaaaaaal”. Allt det där vill jag — ja, ja, ja!

Så visst hugger det till. Visst vill jag. Jo då. Jag vill höra till deras skara, till dem som uppskattas så. Men med lite eftertanke förstår jag att det där är de extraverta fälten, de som gör vad de kan för att överrösta varandra. De som vill ha mig. Men bara för att sedan kunna kasta bort mig i samma stund som de vänder sin sociala responsivitet åt annat håll och därmed lämnar mig i den asociala marginalen. Inser att det bara är en ljusridå, en ridå som gör vad den kan för att dölja de riktigt värdefulla fälten. Fälten som framstår som svala och tämligen ointressanta. Som inte vill väcka mig, utan tvärtom bli väckta av mig. Eller det är i varje fall vad jag vill inbilla mig. För nog måste de väl bry sig om mig, även om inget tyder på det? Nog måste de se mig i ögonvrån? Nog vill de ta in mig i sin värld, trots den kallt avvisande fasaden?

Hm, ett sting av extravert bekräftelse-behov som slår till inom mig? Plötsligt förstår jag att blicken har vänt: I dem har jag upptäckt mig själv i en extraverts ögon. För en stund kan jag förstå hur de känner. I nästa stund omvandlas scenen. Totalt.

Ett fartyg på ett stormande hav en kulen höstkväll. Vågorna slår allt hårdare mot skrovet i takt med att ovädret blåser upp alltmer. Himlen är täckt av hotfulla moln. Besättningen är uttröttad efter en intensiv arbetsdag till sjöss, men spanar nu mangrannt i närmast förtvivlan efter land. Längtar sedan länge efter värme, husrum och ett lagat mål mat. Plöstligt svär fartygschefen till.

— Var är den förbaskade fyren nu då? Den ska ju finnas här, alldeles intill oss!
Han släpper sjökortet med blicken och kisar mot horisonten. Tycker sig skönja några mörka konturer. Men är det en klippa, kanske ett stort träd? Det går inte att veta, den här kustlinjen är honom obekant. Sekonden, som nu kommit upp från mässen och står bredbent bredvid honom på kommandobryggan, skrockar och lyfter kikaren till ögonen. Spanar mot den punkt som hans överordnades finger pekar mot.

Det är då det händer. BAAAM! Ur den väldiga fyren kommer en intensivt skinande, i ögonen nästan frätande, ljuskon. Genast badar havet och hela fartyget i ljus. Samtliga i besättnignen som har haft blickarna åt fyrens håll studsar bakåt ett par steg och höjer reflexmässigt en eller båda armarna som skydd för ögonen. Sekonden sänker kikaren och ögonlocken fladdrar framför blicken som nu har sänkts mot skorna. Försöker blinka bort negativet av det enorma ljuset som just bränt sig fast på näthinnan. Detta medan fartygschefen skrattar rått, där han famlar bort mot sjökortet på navigationsbordet. Tycks bli än mer uppbragd, verkar ta det som en personlig utmaning efter att först ha blivit förolämpad. Känner sig sårad av den högdragna nonchalans fyren visat prov på. Och sedan detta fundamentala utbrott, detta oprovocerade övergrepp.

— Jaha, det var en sån där introvert fyrjävel den här gången!

Om Jonaz Juura 289 Articles
Jonaz Juura är initiativtagare till och fungerar som adminstratör och huvudredaktör på HSP Sweden.eu. Särskilt intresserar han sig för högkänslighet, personlighetsteorier, andlighet och forskning.

Bli först med att kommentera

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*


Spamskydd: Skriv in i fältet nedan vilka siffor du kan se (Obligatoriskt)