Rupert Spira om det konstant närvarande Medvetandet

Där finns något närvarande som upplever den nuvarande situationen. Vi vet inte vad detta något är. Ändå vet vi med säkerhet att det är närvarande, att det är medvetet. Vi vet att det inte är sinnet, kroppen eller världen — därför att sinnet, kroppen och världen utgör delar av den aktuella situationen som just håller på att upplevas. Sinnet, kroppen och världen framträder inför ett bevittnande, närvarande Medvetande.

Om vi försöker finna detta Medvetande, om vi vänder vår uppmärksamhet mot det, kan vi varken se det eller finna det — därför att det har inga objektegenskaper. Om det hade objektegenskaper skulle dess kvaliteter i sig själva vara en del av den aktuella situationen som upplevs. De skulle bli upplevda av detta bevittnande, närvarande Medvetande och skulle således framträda inför det, tillsammans med alla de andra objekten. Trots att så inte är fallet är det vår direkta erfarenhet att detta bevittnande Medvetande obönhörligen är närvarande. Det är vårt mest intima Själv. Det är så som vi känner oss. Det är vad vi kallar “Jag”.

Den nuvarande situationen förändras hela tiden. Även om förändringarna är små presenteras vi från det ena ögonblicket till det andra inför en något annorlunda konfiguration hos sinnet, kroppen och/eller världen. Dock förändras aldrig den medvetna, bevittnande Närvaron, detta “Jag”. Det är helt enkelt alltid närvarande, öppet, tillgänligt, uppmärksamt.

Genom Medvetandets oavsiktliga och exklusiva association med kroppen och sinnet tenderar vi att tro att alla förändringar i kroppen och sinnet också implicerar en förändring i Medvetandet. Emellertid, granskar vi noggrant vår upplevelse av oss själva kommer vi att se att vi aldrig har erfarit någon förändring i Medvetandet. Om vi ser tillbaka på vårt liv ser vi att den medvetna Närvaron alltid har varit precis som den är nu. Den har aldrig förändrats, flyttat, framträtt eller försvunnit.

Den allra första upplevelse som vi hade som nyfödda bebisar erfors av detta bevittnande, närvarande Medvetande. Medvetandet var närvarande att bevittna den första upplevelsen, men erfor vi någonsin att Medvetandet framträdde i sig självt? Om Medvetandets framträdande utgjorde en upplevelse så skulle det behövas ett annat medvetande närvarande som kunde bevittna framträdandet, inte sant? Och om Medvetandets framträdande aldrig har erfarits, hur mycket validitet ligger det då i påståendet att Medvetandet över huvud taget framträder, att det har en början, att det har fötts?

Och utifrån detta, har vi någonsin erfarit ett slut på Medvetandet? Om vi har erfarit Mevetandets upphörande skulle det med nödvändighet ha krävt ett annat medvetande närvarande som kunde bevittna upphörandet, inte sant? Och detta “nya” medvetande, som bevittnade det “gamla” Medvetandets upphörande, skulle således ha varit närvarande under och efter upphörandet… för att legitimera påståendet om att det har erfarit upphörandet. Därför kan vi inte påstå att vi någonsin kan erfara Medvetandets upphörande… och hur mycket validitet finns det då i vår övertygelse om att vi, i egenskap av Medvetande, dör?

Om sömnen och döden…

Vi erfar en början och ett slut för alla objekt, men vi erfar aldrig en början eller ett slut för Medvetandet, för vårt Själv. Vi kan tro att Medvetandet försvinner när vi somnar och att det återkommer när vi vaknar, men detta är trots allt inte vår upplevelse. I stället är det en outforskad trosats. Dock är det en tro som har befästs så grundligt och har kommit att bli som en allmänt accepterad norm; att vi faktiskt tänker att vi upplever Medvetandets försvinnande när vi somnar.

När vi faller in i sömn upplever vi först hur sinnesperceptionerna avtar, eller snarare hur de mentala fakulteterna för perception och sinnesintryck avtar. När perceptionen försvinner så försvinner också våra intryck av omvärlden och av vår kropp. Kvar blir tankarna och bildskapandet. Detta är drömstadiet.

Därefter drar sig även tankarna och bilderna tillbaka, och som ett resultat övergår drömsömnen i djup sömn. I den djupa sömnen finns Medvetandet kvar precis som alltid, öppet och uppmärksamt, men utan några objekt närvarande.

Medvetandet projicerar vad som framträder i sinnet, kroppen och världen genom att anta formen av tänkande, kännande och perception. Sömnprocessen är inte en separat entitets rörelse genom olika tillstånd eller faser. I stället är det helt enkelt projektionerna som dras tillbaka.

Eftersom vi så intimt och exklusivt har identiferat Medvetandet med kroppen och sinnet, antar vi att frånvaron av sinnet och kroppen i den djupa sömnen implicerar också ett frånvarande Medvetande. Detta är helt enkelt sinnets tolkning av en upplevelse under vilken det självt inte var närvarande. Det är således ett antagande som baseras på ett annat antagande.

Det är ett antagande att Medvetandet i realiteten är exklusivt associerat till kroppen och sinnet, och detta i sin tur ger upphov till det andra antagandet att Medvetandet upphör när kroppen och sinnet upphör i sömnen… och det samma när kroppen dör. Det första fallet stämmer inte överens med vår upplevelse, och det finns sålunda inga bevis som tyder på att det skulle stämma in på vår upplevelse i det andra fallet heller. Bevis finns för att förnimmelseförmågan upphör vid döden, men inte att Medvetandet gör så.

Efter en periods djupsömn tar det närvarande Medvetandet åter formen av tänkande och bildskapande… och därmed återkommer drömsömnstadiet. Därefter, efter en period av drömmar, tar Medvetandet formen av kännande och perceptioner igen, vilket medför att världen återskapas — d.v.s. att det vakna tillståndet inträder.

… samt om tiden

Om vi betraktar djupsömnen från det vakna tillståndets perspektiv framstår det som om den har varat en viss mängd tid; på samma sätt som för objekten som har framträtt i drömsömnen och liksom det vakna tillståndet ser ut att te sig. Tid är den föreställda varaktigheten mellan att något framträder och att något annat sedan framträder. Där finns dock inget framträdande under djusömnen; och därför inte heller någon tid. Faktum är att tiden inte ens är närvarande i drömsömnen eller i det vakna tillståndet; däremot finns åtminstone illusionen av att tiden är närvarande i dessa båda tillstånd. Tiden i det vakna och drömmande tillståndet är en illusion. I djupsömnen är det endast ett antagande.

Vakentillståndets språk baseras på objekt och på tid. När vi då ser på drömlös sömn från det vakna tillståndets perspektiv utgår vi från att den måste ha varat under en viss tidsrymd, därför att det tänkande sinnet kan inte föreställa sig tidlöshet. Sinnet tolkar tiden som det föreställer sig som om det vore en faktiskt upplevelse. Det föreställer sig således att tiden är närvarande medan sinnet självt är frånvarande, och föreställer sig också därför att djupsömnen varar under en viss tid. Djupsömnen anses på grund av detta vara ett tillstånd.

Emellertid, i den tidsmässiga varaktighetens frånvaro är djupsömnen faktiskt den tidlösa närvaron av Medvetandet som finns bortom, bakom och inom alla olika tillstånd. Trots att Medvetandet ger upphov till tiden existerar det i sig självt inte i tiden. Vår upplevelse är att djupsömnen helt enkelt är den tidlösa närvaron av Medvetandet, som varken kommer eller går.

— Försvinner det som är närvarande vid djupsömn, eller rättare sagt det som är närvarande i egenskap av djupsömn, när drömsömnen tar vid?

— Nej! Drömsömnen framkommer inom djupsömnen, d.v.s. inom det tidlösa Medvetandet.

— Försvinner det som är närvarande i egenskap av djupsömn när det vakna tillståndet tar vid?

— Nej! Det vakna tillståndet uppstår helt enkelt inom djupsömnen, inom det tidlösa Medvetandet.

Konklusion

Rörelsen från djupsömn till drömsömn och till vaket tillstånd är sömlös. Faktum är att det inte ens är en rörelse. Det antas vara en rörelse endast ur det vakna tillståndets perspektiv, där en separat entitet ser ut att röra sig från ett tillstånd till ett annat. Emellertid, utifrån Medvetandets perspektiv finns där ingen rörelse. Där finns endast ett flöde av olika framträdanden, och ibland inga framträdanden alls, i den egna eviga Verkligheten.

Det som är djupsömn, d.v.s. tidlös Närvaro, försvinner inte för att ge plats åt drömsömnen eller det vakna tillståndet. Det kvarstår i stället, så som det alltid har gjort, samtidigt som det tar sig formen av drömmar och det vakna tillståndets innehåll. Inte vid någon del av denna process somnar en separat entititet eller rör sig från ett tillstånd till ett annat. Ingen somnar. Ingen vaknar.

När den granskas utifrån det vakna tillståndets perspektiv framstår djupsömnen som ett tillstånd. När den granskas utifrån sitt eget perspektiv är den tidlös Närvaro.

Källa

About Jonaz Juura 265 Articles
Jonaz Juura är initiativtagare till och fungerar som adminstratör och huvudredaktör på HSP Sweden.eu. Särskilt intresserar han sig för högkänslighet, personlighetsteorier, andlighet och forskning.

Bli först med att kommentera

Kommentera gärna artikeln/inlägget nedan!