Rutger Bregman: Därför borde alla få en basinkomst

Rutger Bregman, holländsk historiker och författare [1], berättar här på TEDx Maastricht om varför alla borde få en basinkomst — en av de största men ändå gamla idéerna på 2000-talet. En idé som kan förena politiker oberoende av var de befinner sig på vänster-högerskalan och som kan råda bot på vårt misslyckade välfärdssystem. En idé som kan ge värdigheten åter till miljontals människor, och något som borde ha åtgärdats för länge sedan i vår rika del av världen: utrota fattigdomen.

Idén är som sagt inte ny. Thomas Paine, en av förgrundsgestalterna inför USA:s frigörelse från Storbritannien och franska revolutionen, redogjorde för en form av basinkomst redan 1796 i sitt sista stora verk Agrarian Justice. [2] Många andra stora tänkare har dock också dryftat samma idé under decenniernas lopp — en idé som skär rakt igenom den gängse vänster-högerpolitiska polariseringen.

Hittills har det måhända framstått som en utopisk idé som aldrig kommer att bli verklighet. Dock menar Rutger Bregman att utopiska idéer har en tendens att förr eller senare realiseras. Han påminner oss om stora sociala förändringar som exempelvis slaveriets upphävande, den ökade jämställdheten mellan kvinnor och män, samt inte minst demokratins uppkomst. En gång i tiden ansågs dessa vara inget annat än utopier.

Vad är då basinkomst?

Basinkomst är en månatlig inkomst, som är tillräckligt stor för att tillgodose de grundläggande behoven hos var och en: mat, bostad och utbildning.

Men har vi inte redan ett välfärdssystem som hjälper oss med detta? Jo, men basinkomst är något helt annorlunda. För det första är den universell, vilket innebär att alla ska få den. Oavsett om du är miljardär eller tiggare, man eller kvinna, anställd eller arbetslös. Basinkomst är en rättighet för alla invånare i ett land. Därtill är den villkorslös, vilket innebär att ingen annan kan tala om för dig vad du behöver göra för att få den. Basinkomst är en lika självklar rättighet som det fria ordet.

Förändringens vindar

Rutger Bregman menar att idén om basinkomst har blivit alltmer aktuell under de senaste 30–40 åren. Det har faktiskt blivit mer än en idé, det är numera en beprövad idé: experimement med basinkomst har på senare tid genomförts i många länder runt om i världen. I synnerhet på södra jordklotet — i t.ex. Mexiko, Brasilien, Sydafrika och Indien har politiker och forskare experimenterat med basinkomst. (Indikerat på kartan som visas finns försök som har omfattat minst 5 000 personer.) På 1970- och 1980-talet genomfördes storskaliga försök i Kanada och USA, vilka nästan har glömts bort trots att de var mycket framgångsrika.

Gång på gång har forskning baserad på jämförandestudier visat på att basinkomst jämte flera andra positiva sociala effekter har resulterat i minskad ojämlikhet, minskad fattigdom, lägre barnadödlighet, sänkta sjukvårdskostnader, minskad kriminalitet, färre avhopp från skolan, mindre skolk, högre ekonomisk tillväxt och ökad frihet för individen. Gång på gång har forskningen visat att basinkomst kan vara kanske det effektivaste, billigaste och mest civiliserade sättet att bekämpa fattigdom på.

Ett exempel bland flera

I ett basinkomstexperiment som genomfördes i London för några år sedan fokuserade man på 13 utslagna män, s.k. gatuveteraner, varav några hade varit hemlösa i mer än 40 år. Dittills hade deras livsföring varit långt från gratis. Kostnaderna för t.ex. sjukvård samt polis- och domstolsinsatser bidrog jämte annat till att dessa personer kostade samhället hundratusentals brittiska pund varje år. Alla gängse alternativ för att råda bot på situationen syntes uttömda.

På våren 2009 beslutade en lokal välgörenhetsorganisation att i stället ge dem en villkorslös summa pengar. Var och en av männen tilldelades därefter 3 000 pund, utan krav på motprestation och utan restriktioner för hur pengarna fick användas. Det enda männen behövde tänka på var “Vad är bäst för mig?”

Förväntningarna på detta försök var lågt ställda, och man förväntade sig att männen skulle köpa sprit, droger och/eller spela bort alla pengar. Något anmärkningsvärt hände dock, då männen visade sig vara extremt sparsamma med pengarna: efter det första året hade endast i genomsnitt 800 pund förbrukats.

Så vad hade pengarna använts till? En telefon, ett pass, en ordbok — varje man hade sin egen idé om vad som var bäst för honom. Efter ytterligare ett år hade det smått otroliga hänt: 7 av de 13 männen var inte längre hemlösa, och ytterligare 2 var på gång att lösa sin boendesituation. Några av dem gick kurser i trädgårdsskötsel, en annan lärde sig laga mat. Kontakten med de egna barnen hade förbättrats. Alla männen hade planer för framtiden — det verkade minst sagt som om pengarna hade gett dem kraft att ta sig ur sin tidigare så hopplösa situation.

Så vad kostade detta försök? Svaret lyder: 50 000 pund, inklusive hjälparbetarnas löner. Förutom att åtminstone 7 av deltagarna hade kommit på god väg att ge sig själva en ny start i livet hade projektets utgifter endast uppgått till uppskattningsvis 1/7 av den ursprungliga samhällskostnaden för dessa män, och det är ändå en försiktig uppskattning. T.o.m. den liberala och frimarknadsförespråkande tidningen The Economist gjorde slutsatsen vid den tidpunkten att det mest effektiva sättet att finansiera hjälpen till de hemlösa troligen är att helt enkelt ge dem pengarna.

Slutsats

Experiment som dessa, vilka har företagits runt om i världen, visar att vi behöver tänka om när det gäller vår föreställning om vad fattigdom är. Fattigdom är inte det samma som brist på karaktär, fattigdom är brist på pengar — varken mer eller mindre! Och det visar sig att det är en god idé att bara ge pengarna till den som är fattig, under förutsättning att vi verkligen vill lösa problemet.

Avslutningsvis

Vi lever i en tidsålder då vårt samhälle och vår ekonomi förändras snabbare än någonsin tidigare. Det är en automationens epok — mänsklig arbetskraft ersätts alltmer av robotar. Detta kan förstås leda till ett stort välstånd, men det medför också att vi behöver anpassa oss. Om vi inte anpassar oss, utan i stället fortsätter att tillämpa 1900-talets lösningar på 2000-talets utmaningar, så kommer medelklassen att smulas sönder och ojämlikheten öka. Vad är detta, om inte en dystotopisk framtid?

Nu för tiden är regeringar besatta av att tvinga människor till arbete, även när det inte finns några jobb. Som den store uppfinnaren Buckminster Fuller uttryckte saken:

Så vi har kontrollanter, vilka kontrollerar kontrollanterna… och människor som gör instrument för kontrollanterna, så att dessa kan kontrollera kontrollanterna. Människornas sanna kall vore att återgå till skolan och tänka på vad de nu tänkte innan andra dök upp och talade om för dem att de måste förtjäna sitt levebröd.

Basinkomst framstår som ett av de bättre sätten att komma till rätta med våra välfärdsproblem. Dock, genom historien har det alltid funnits tre argument mot det, tre formidabla invändningar: “Det är en intressant idé,

  1. men jag har räknat på det och har kommit fram till att det blir alltför dyrt. Så jag är ledsen, vi har inte råd.”
    Detta var måhända sant på Thomas Paines tid, för 200 år sedan, då nästan alla överallt var sjuka, fattiga, hungriga och anskrämliga. Men så ser det inte ut längre. Som samhälle betraktat är vi ju rikare än någonsin: för USA:s vidkommande skulle denna fattigdomsbekämpning kosta endast en fjärdedel av försvarsbudgeten! Och de kortsiktiga kostnaderna kommer att leda till långsiktiga besparingar genom exempelvis lägre sjukvårdskostnader och mindre brottslighet men också leda till mer produktiva medborgare som då kan arbeta för att uppfylla sin egna drömmar.
  2. och vi har måhända råd med det, men om vi ger pengar till folk så kommer de att sluta arbeta. Människan är ju av naturen lat.”
    Det märkliga är dock att detta antagande sällan visar sig stämma. När människor tillfrågas om det så visar det sig att omkring 99 procent ändå vill arbeta och försöka uppnå sina drömmar och infria sina ambitioner, även om de villkorslöst skulle få låt säga 1 000 euro i månaden. Frågar man emellertid hur de tror att andra människor skulle resonera och göra i samma situation så skulle ungefär lika stor andel svara att de andra nog skulle sluta jobba, att de andra skulle förvandlas till “soffpotatisar” — i enlighet med “människans sanna natur”. Detta trots att forskningen är så gott som entydig: de allra flesta vill faktiskt vara aktiva och bidra med sin del till samhället. De flesta vill göra något av sina liv, och en basinkomst kan göra skillnad för den som vill ägna sig åt att exempelvis utveckla sitt företag.
  3. och jag kommer inte att sluta arbeta, och det gör kanske inte andra heller… men det här är för stort! Du vet, politikerna är alldeles för upptagna med sig själva nu för tiden, det kommer aldrig att hända, de är alldeles för kortsiktiga. Så det här en alldeles för stor idé — det kommer aldrig att inträffa.”
    Ett sätt att bemöta detta argument kan vara att lyfta fram USA:s republikanska president Richard Nixon från det tidiga 1970-talet. Det var han som var på god väg att införa basinkomst i USA då det begav sig. Det har faktiskt nästan redan hänt! Hans förslag godtogs av Representanthuset, men i Senaten blåstes tvivlet upp av mer progressiva senatorer som krävde större belopp och därför valde att rösta mot förslaget… Detta är en nästan bortglömd episod i den amerikanska historien. Men den visar på att det visst är möjligt! Som tidigare sagts: utopier har en tendens att bli förverkligade. Det kan dock kräva ett visst tålamod och en kollektiv ambition.

— Endast min korta redogörelse idag kan förmodligen inte övertyga er om att basinkomst är 2000-talets väsentligaste idé. Så jag uppmanar er att läsa mer om det, att ta reda på hur det förhåller sig, och måhända tänka: “Är det inte dags att uppdatera min syn på världen?” Basinkomst kommer förmodligen inte införas de kommande 3–4 åren, men kanske inom de närmaste 30–40 åren. Idéer kan förändra världen, och gör det. Som poeten Oscar Wilde sa:

Starkare än tusen arméer är en idé som ligger rätt i tiden.

Mycket tyder på att under detta sekel kommer basinkomst bli verklighet.

Referenser

  1. Rutger Bregmans webbplats.
  2. Wikipedia om Thomas Paine och om basinkomst.
About Jonaz Juura 265 Articles
Jonaz Juura är initiativtagare till och fungerar som adminstratör och huvudredaktör på HSP Sweden.eu. Särskilt intresserar han sig för högkänslighet, personlighetsteorier, andlighet och forskning.

Bli först med att kommentera

Kommentera gärna artikeln/inlägget nedan!