Vad var det Sartre inte förstod?

Tänk att leva ett helt liv och först i slutet av nämnda liv inse att man har blivit grundlurad, av allt och alla. I synnerhet av sig själv. Det är så jag känner efter att ha gjort nya upptäckter inom mig, och funnit det jag vet även finns inom dig. Och dig, och dig… och, ja, faktiskt inom dig också. Hur vet jag det? Därför att det vore en fåfäng idé att tro att det endast skulle finnas inom mig, inom endast den här kroppen, i endast den här själen. Det jag syftar på är essensen inom oss alla, inom de himlakroppar vi är som susar fram genom universum som små parasitmikrober vidhängda en betydligt större värdkropp som vi kallar Jorden. Men låt mig backa bandet något.

En av de mest tongivande filosoferna i efterkrigstidens 1900-tal lyssnade till namnet Jean-Paul Sartre. Många tillskriver honom upphovsmannaskapet till vad som kallas Existentialismen, ett perspektiv på världen som säger att ingenting föregår våra personliga, väldigt subjektiva erfarenheter. I stället är det vi som genom våra handlingar skapar essensen i våra liv, genom att ge det innehåll och mening. Innan dess finns således enligt Sartre inget, nichts, niets, nada, zip, null, nothing, zero. Vilket än i dessa dagar kan te sig som en typisk slutsats i det tidevarv vi lever, av vissa kallad den postmoderna eller högmoderna eran, och som bl.a. kännetecknas av reflexiv rationalitet, urbanisering, sekularisering och individualisering. Kännetecken som för övrigt kanske har varit särskilt påtagliga de sista 4–5 decennierna för det land och den stat vi kallar Sverige.

Frågan jag ställer mig är vad Sartre missade när han menade att ingen essens finns innan vi, i vår roll som subjekt, har skapat mening? Här gäller det måhända att gå varsamt fram, så att inte det mest väsentliga missas… precis som för Sartre. Därtill kanske svaret på frågan ter sig alldeles för banalt, även om det inte med nödvändighet behöver vara lätt att komma fram till. Jag avger dock ett svar: essensen är det som föregår meningen — källan ur vilket allt innehåll strömmar, nämligen tomheten. Detta ord kan vara svårt ansatt av ångestladdade associationer hos en del, så jag ger det även ett annat namn: stillheten. Intet är ett tredje ord för samma fenomen, eller snarare icke-fenomen.

Vi vet genom astronomin att inget begripligt svar har hittats på vad som föregick universums födelse, den så kallade Stora smällen (the Big Bang). För det svar som ter sig så obegripligt för oss lyder: intet. “Hur kan inget bli något?” är knuten vi inte lyckas reda ut i vår tankevärld, ty tankar vill ha innehåll, vill ha substans eller åtminstone en struktur. Det är detta som är så fantastiskt, för vad som föregick den Stora smällen är också vad som föregår tankarna. Tankar kan måhända föda tankar, men vad födde den första tanken? Den första tanken i världshistorien, eller din första tanke för dagen?

Jag har funnit att genom meditativ praktik går det att nå fram till — eller i varje fall få glimtar av — essensen, tomheten, stillheten. I samband med att “kontakten” etableras strömmar en intensiv energi genom hjärnan, en energi som når hjärnbotten och därefter går ut i kroppen, inte sällan i form av ett fnittrande skratt. Som om Lycka blir en effekt av stillheten, en lycka i form av intensiv, helt ovillkorad kärlek som spontant strömmar fram och ut.

Plötsligt har således inget blivit något, och detta något är bland det mest uppfriskande, energigivande och strålande som går att uppleva. Kan lätt förväxlas med orgasm — vilket måhända är den närmaste känslan av tomhet som de flesta vill återuppleva gång på gång, endast av den anledningen att det är så härligt skönt — men är inte uttömmande så som orgasmen kan vara, utan fyller snarare på… med energi, glädje, spontanitet, nya fräscha tankar och idéer. Som om människokroppen har samma inneboende energikraftverk som vilken annan stjärna eller planet som helst — kommen ur intet. Kanske den viktigaste upptäckten som var och en behöver göra, och som Sartre av någon outgrundlig anledning måhända missade… eller helt enkelt inte förstod… för att han kunde inte se en existens bortom… och hitom… tankarna?

Om Jonaz Juura 289 Articles
Jonaz Juura är initiativtagare till och fungerar som adminstratör och huvudredaktör på HSP Sweden.eu. Särskilt intresserar han sig för högkänslighet, personlighetsteorier, andlighet och forskning.

2 Comments

  1. Härligt att veta att fler får till sig de fnittrande bubblande energier, som omger oss hela tiden. Det gäller att vara i nuet och lyssna inåt och utåt. Se de små levande trivialiteterna. Tack! För bra artikel.

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*


Spamskydd: Skriv in i fältet nedan vilka siffor du kan se (Obligatoriskt)