Enklaste vägen till självmedkänsla och självkärlek

Forskning har visat att den som har en större självmedkänsla klarar av livet bättre genom att vederbörande helt enkelt mår bättre av att inte hacka på sig själv.[1] Själv har jag tidigare varit inne på samma spår, fast har då kallat det för självkärlek. Jag tar mig friheten att påstå att det i grunden är två ord för en och samma sak. Dock tror jag att jag måhända går lite mer på det introspektiva djupet i min beskrivning och upplevelse av det jag kallar självkärlek. Samtidigt ser jag emellertid också en mycket konkret och riktigt enkel metod som i princip vem som helst sannolikt är förmögen att tillämpa. Rätta mig gärna om jag har fel!

Metoden: Älska tankarna!

Jag har funnit att den enklaste vägen till självmedkänsla/självkärlek är att i medvetandet välkomna och omfamna varje tanke som kommer, att behandla den med acceptans, förståelse och kärlek – – oavsett om den är av positiv eller negativ karaktär, oavsett om tanken visar sig vara rätt eller fel, oavsett om den är passande eller opassande i det aktuella sammanhanget.

Och varför är det så effektivt? Därför att det ersätter det självhat som annars lätt uppstår i medvetandet när det gör känslomässigt motstånd mot de negativa tankarna. Det hat som yttrar sig i att jag mår dåligt av min egen tanke. Eller annorlunda uttryckt: Att mitt medvetande kommer in i en obehaglig dissonans, då det genom känslomässigt motstånd gentemot vissa tankar ger upphov till sin egen smärta och sitt eget lidande. En smärta och ett lidande som därtill lätt sätter sig i kroppen, på ett eller annat sätt.

Kan vara olika lätt vid olika medvetandenivåer

När jag befinner mig i ett mindre medvetet tillstånd förväxlar jag lätt mina tankar med verkligheten runt omkring mig — jag tror att mina tankar är verkligheten. Detta kallas identifikation och är något typiskt för egot, vilket även den ovan nämnda smärtan och lidandet är. När jag är i ett mera medvetet tillstånd inser jag detta med lätthet och förstår att tankar är en sak och verkligheten en helt annan. Men inte bara det. Jag inser också att det som verkligen får mig att må dåligt är framför allt tankarna, ganska sällan verkligheten. Därför kanske det inte skadar att vara extra tydlig i metodbeskrivningen för att den ska vara verksam vid även mindre medvetna medvetandenivåer. Därför följer en analogi nedan.

Älska dem som barn!

Så metoden är alltså att välkomna varje tanke, som om varje tanke vore mitt barn. Måhända är vissa barn mer attraktiva än andra, men alla barn är först och främst barn. Och varje barn har en självklar rätt att bli älskat, inte för hur det ser ut eller för vad det gör utan för att det finns till. Att älska varje barn är måhända inte alltid så lätt, men den grundläggande principen är således väldigt enkel. Det kan också beskrivas som skillnaden mellan villkorad och villkorslös kärlek. Så det jag menar är att älska varje tanke — villkorslöst.

Pröva!

Vågar du ge det en chans? Vågar du pröva metoden under en dag, för att se vad som händer… och framför allt för att utröna hur det påverkar ditt mående? Om du gör det så är du varmt välkommen att genom kommentarer till detta inlägg berätta om hur det har gått för dig. Lycka till!

Källor

  1. De vill få oss att sluta hacka på oss själva. Artikel i Dagens Nyheter den 18 september 2014.

Om Jonaz Juura 290 Articles
Jonaz Juura är initiativtagare till och fungerar som adminstratör och huvudredaktör på HSP Sweden.eu. Särskilt intresserar han sig för högkänslighet, personlighetsteorier, andlighet och forskning.

Bli först med att kommentera

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*


Spamskydd: Skriv in i fältet nedan vilka siffor du kan se (Obligatoriskt)