Axelsson, A. & Hansson, M. (2014). Högkänslighet — en begränsning eller tillgång i arbetslivet?

I en genomförd intervjuundersökning 2014 vid Högskolan i Borås har de båda studenterna Antonia Axelsson och Mikaela Hansson studerat hur högkänsliga personer möter krav och utmaningar i arbetslivet, men också på vilket sätt högkänsliga egenskaper kan vara till gagn i arbetet. Studien visade bl.a. att personlighetsdraget kan ge både för- och nackdelar, och att mycket beror på till vilken grad man har accepterat sin högkänslighet och prioriterat sina egna behov. Emellertid efterfrågade de intervjuade också en större förståelse från arbetsgivare och kollegor.

Studiens syfte

Syftet med studien var att bidra till en djupare förståelse för och öka medvetenheten om högkänslighet som personlig egenskap i arbetslivet. Därtill riktades intresse mot de medverkande personernas självbild och för hur denna har förändrats. Åtta personer inom vitt skilda yrkesområden intervjuades – sju kvinnor och en man, samtliga boendes i Göteborgsområdet och samtliga medlemmar i Sveriges förening för högkänsliga.

Resultat

Högkänslighet en tillgång… om den är accepterad

Resultatet visade att många av de medverkande ansåg att högkänsligheten många gånger är en tillgång i arbetet. Detta, menar författarna, kunde höra samman med en hög grad av självacceptans då många av de intervjuade hade genomgått en inre självutvecklingsprocess som medfört en större acceptans för det egna personlighetsdraget. Denna process beskrevs som en resa med sig själv – med avresa från låg självkänsla och en upplevelse av att vara defekt till en destination av acceptans och stolthet. De som däremot haft svårt att acceptera sin högkänslighet såg också ut att ha haft det svårt i arbetslivet.

Det är en enorm process, tror man håller på med det hela livet. Det var en sorg att komma på det, att jag har ingen relation med mig själv. Hur ska jag kunna älska andra då fullt ut? Det handlade mycket om att jag var tvungen att läka. Jag är inte klar fortfarande men jag har läkt väldigt mycket inom mig själv, och tagit hjälp för att göra det.

En lättnad! Att ”jaaa”, det är inget fel på mig. Så skönt att veta att det finns fler och det är okej att vara sån liksom. Det är klart att det alltid är okej att vara som man är, men att det finns, att det finns folk som forskat på det här. Det finns fler, det är inte bara jag som är en ensam individ som är jättekonstig.

Jag kunde identifiera mig som något; “jaha det är det här!” Det där stora frågetecknet har ju försvunnit inom mig, och när det stora frågetecknet försvann blev jag ju ingen sökare längre och tvivlaren inom mig försvann då.

Stressrelaterad ohälsa

För en del har dock processen fram till insikten om det egna personlighetsdraget också innehållit moment av stressrelaterad ohälsa. De menar bland annat att risken finns att man kör slut på sig själv, om man inte själv förmår eller får hjälp från andra att sätta gränser för ambitionerna. Och har man väl passerat en viss gräns så kan det bli en smärtsam erfarenhet.

Den här starka förmågan man har att se runt hörnen gör att det är lätt att komma in på ställen i arbetslivet där det är lätt att köra slut på sig själv… om man inte har en förstående omgivning. Jag såg inte det förr… att man blir väldigt populär när man är driven och ser saker… och det kan utnyttjas.

Nånstans kan jag tänka att det är det man behöver… eller jag behövde en rejäl jävla käftsmäll alltså… för att fatta att jag måste vara snällare mot mig själv.

Ohälsan i kombination med en ökad insikt om den egna högkänsligheten har dock resulterat i att många av intervjupersonerna börjat prioritera sig själva mer.

Så jag kämpar med detta… att inte genast ge bort mig till andra människor för att de behöver det… utan säger nej lite oftare. Och så har jag blivit bättre att ta hand om mig själv och vet vad jag behöver.

Jag låter jobbet anpassa sig efter mig, förr försökte jag mig anpassa mig efter jobbet. Och då gjorde jag saker som jag trodde förväntades, men nu gör jag saker som jag vill.

Svårt hitta passande arbete

Men det framkom också att det kunde vara svårt för en del av dem att hitta ett passande arbete. Några hade tidigare varit tvungna att byta yrke. När de i efterhand blickade tillbaka kunde de se starka kopplingar till högkänslighetens betydelse för det hela, något som de inte varit medvetna om tidigare.

Stressen att ha överblicken över många samtidigt och att ha det ansvaret att fatta snabba beslut… Man tar in så mycket runt omkring som man inte kan sortera bort, som gör att det blir överbelastning i hjärnan.

Men efter den där månadens praktik så var jag helt… Det blev för mycket för mig, alla människor man mötte… Det satte igång så många processer liksom… och att man blev utsatt för kritik också…

Flera upplevde också en konflikt mellan att å ena sidan vilja vara social i arbetet men å andra sidan samtidigt inse att de inte klarade av så mycket stimuli som detta skulle innebära. Flera intervjupersoner uppgav liknande erfarenheter beträffande detta.

Den ofantliga tröttheten, efter alla evenemang och så… Då var man ju helt slutkörd efter att ha tagit in så mycket. Och innan man visste vad det handlade om då, så tänkte jag liksom, “Varför blir det så jobbigt och krångligt?” Men ändå så vill man ju…

Egenföretagare

Gemensamt för flera av intervjupersonerna var att de bedrev någon form av egen verksamhet, vilket de beskrev som ett passande alternativ eftersom detta medförde större flexibilitet av arbetssituationen och bidrog därigenom till större kontroll av stimuli.

Jag tycker det är rätt skönt! Att nu jobbar jag en kvart, är lite ledig sen och så vidare… Det här att kunna styra själv och att det är fritt.

Bristen på resurser — ett hinder för talangerna

Återkommande i intervjuerna var att förhållandena på många arbetsplatser inte lät de högkänsliga utnyttja talangen de hade för sitt yrke, då bristen på resurser hindrade dem från att göra ett gediget arbete. Flera menade att de ville leverera högsta kvalitet i arbetet, men att tiden för det inte fanns eller att krafterna ibland inte räckte till för det engagemang man kände.

Man förväntas göra tre saker samtidigt… Man ska göra administrativt jobb som egentligen kräver mycket koncentration — som att lägga schema, liksom pusselarbete. Så har man liksom inte en ostörd arbetsplats… och så ska man prata i telefon och nån kommer och frågar saker, ska ta rapporter… Det är en fullständigt sjuk arbetsmiljö.

Vill man ha den höga kvalité som högkänsliga med deras samvets- och noggrannhet oftast levererar, kan man samtidigt inte köra slut på dem.

Man får alltid obehag om man inte hinner med… Antingen blir någon arg på en… eller så får man skuldkänslor för att man inte hinner med den här personen med det den ska ha.

Kommer du in i något som du tycker är intressant finns det egentligen ingen gräns för hur mycket du kan prestera. Det gör ju att du kan sitta i timmar… Men man blir fruktansvärt slutkörd efteråt.

Bristande förståelse från omgivningen

Bristande förståelse för högkänslighet från omgivningen var ett annat gemensamt tema i intervjuerna. Detta bidrog till att de kunde känna sig oönskade i arbetslivet, som om arbetslivet var till för andra men inte för dem.

Det är svårt att inför omgivningen… arbetsgivare och kollegor och så… att på ett förståeligt sätt förklara hur jag kan prestera så ojämnt.

Man kan ju fråga sig om dagens arbetsliv passar för högkänsliga över huvud taget… Med tanke på stress… alltså att saker och ting ska göras väldigt snabbt, att det ligger sådana krav. Det är ett tufft samhälle nu tycker jag… för de flesta. Även för de “okänsliga”.

Det är anledningen till att folk går ner sig… Just deras personlighet är inte efterfrågad just nu.

Men sammantaget menade de ändå att deras egenskaper var en tillgång i arbetslivet; förutsatt att de gavs rätt förutsättningar.

Gemensamma karaktärsdrag: inkännande och reflekterande…

I intervjuerna framkom också beskrivningar av gemensamma karaktärsdrag hos personerna själva. Mest utmärkande var egenskaperna inkännande och reflekterande, vilket också var de egenskaper som de ansåg sig ha mest nytta av i arbetslivet. Med inkännadet kunde de läsa av andra människor och känna av sinnesstämningar, vilket var användbart för att orientera sig i den sociala tillvaron och för att avvärja konflikter. Därutöver kunde förmågan användas för att tolka underliggande meningar i det andra sade, vilket gav dem en praktisk hjälp i arbetet genom att de därigenom snabbt kunde identifiera andra människors behov.

Eftersom man har förmågan att omedvetet höra det som inte sägs, och tar in energier, då tar du in mer än vad de säger med orden. Du hittar essensen snabbare för att du hör mer, och det är till en fruktansvärd hjälp.

Jag tror det är för att jag ser dem… De känner att jag försöker förstå. Att jag inte hotar… inte är hotfull i min attityd… Att jag accepterar, tror jag.

Men det fanns också baksidor med inkännandet. Det kunde bidra till att de fick svårt att “stänga av”, såväl känslo- som tankemässigt, och i vissa fall såg man det som en orsak bakom stressrelaterad ohälsa eftersom man hade fått allt svårare att skilja andras känslor från sina egna. Därtill var det lätt hänt att bli utnyttjad av andra som en “psykologisk slasktratt”.

Det är väldigt lätt att tappa bort sig själv när man känner så mycket för andra… och det har varit jättesvårt att veta vilka som är mina egna känslor och vilka som är någon annans.

Det är ju fint med en sådan människa i en grupp men det kostar för mycket. För mig blev jag dränerad på arbetsplatser, och flera saker gjorde att jag fick stressyndrom… Jag blev kontorets lilla papperskorg eller psykolog.

Den djupa reflekterande förmågan lyftes framför allt fram som ett fokus på och funderingar kring det mellanmänskliga och på långsiktiga frågeställningar. Något som kunde bidra till att man låg långt före andra i planeringen, och att man därför lätt kunde förutse eventuella faror. Förmågan kom också väl till pass i vissa specifika arbetsmoment som t.ex. i samband med utredningsarbete eller när man ägnade sig åt att skapa eller underhålla sociala nätverk. Men upplevelsen var samtidigt att omgivningen inte alltid uppskattade detta personlighetsdrag, då man lätt kunde bli sedd som en bromskloss vid t.ex. genomförandet av projekt.

Jag gillar att göra utredningsarbete, kartlägga, analysera, gå på djupet i frågor. Och det hör även samman med nätverksarbetet…

Ofta är det ju så att vi är mycket längre fram i planeringen än andra, vi har redan sett färdvägen framåt och sett farhågorna. Och det kan också vara en nackdel i gruppsammanhang för då kan du upplevas som en bromskloss om du inte vet hur du ska förmedla fram de hinder du ser. Det är ju inte att du vill bromsa ett projekt.

De som inte är högkänsliga kanske tycker man är långsam… De fattar inte vad som rör sig i min hjärna… Medans de lallar på där och är glada och gör nåt ganska enkelt… samtidigt som jag håller på att planera “Hur ska vi göra detta?” och analyserar liksom hur vi ska hantera nästa situation…

Det här låter som skryt men vi håller en högre kvalité på jobbet… långsiktigt sett… Medans för en icke högkänslig kan det se ut som jag bara står och drömmer.

…samt konflikträdsla och känslighet för kritik

Ytterligare karaktärsdrag som framkom hos flertalet av de intervjuade var konflikträdsla och känslighet för kritik, vilket var förknippat med ett behov av att vara andra människor till lags. Detta menade de kunde påverka i vilken grad de tog för sig i arbetslivet och orsaken bakom att de helst drog sig tillbaka när det blev osämja på arbetsplatsen. Men gemensamt var också att många av dem i och med en större självkännedom hade blivit bättre på att hantera kritik.

Man kanske inte tar steget ända ut och liksom säger att… “Den där kunden vill jag ha”. Det kommer inte naturligt… Man viker sig hellre än att ta diskussionen. Vill inte ha den osämjan… nej, då blir de sura på mig…

Jag är nog ganska känslig just för att jag vill göra allting rätt och bra, och vill göra mitt bästa. Och blir det då inte rätt och jag får kritik så blir det tungt.

Men sen har jag ju jobbat med mig själv och blivit ganska så tålig och kan ta kritik sakligt… speciellt i jobbet… Så vet jag att jag är rätt professionell faktiskt.

Sammanfattningsvis

I den avslutande diskussionen menar författarna att de intervjuades kompetensmässiga styrka — det känslobaserade personlighetsdraget — samtidigt utgjorde deras största svaghet, då det bidrog till en viss sårbarhet. Detta menar de borde arbetsgivare ta i beaktande för att värna om sina högkänsliga anställda. Vidare menar författarna att konflikträdslan sannolikt är kopplad till personernas inkännande förmåga, och detta ligger dem i fatet på en idag relativt tuff arbetsmarknad där ofta socialt utåtriktade människor som tar för sig efterfrågas. Detta kan bidra till att högkänsliga inte söker sådana arbeten, trots att de kanske skulle klara av arbetet med bravur. Likaså kan högkänsligas diplomatiska egenskaper måhända hindra dem från att bli befordrade, vilket kan innebära att det finns högkänsliga personer som har arbeten som de egentligen är överkvalificerade för.

Upplevelsen av en bristande förståelse från arbetsgivare, kollegor och samhället i stort är en annan aspekt som lyfts fram. Denna, menar man, kan bottna i en rädsla för att se sig själv bli dömd i sociala sammanhang (min anm.: vilket kan tolkas som blyghet, vilket , enligt dr Elaine Aron inte nödvändigtvis behöver ha med högkänslighet att göra). Vidare visar författarna på att de intervjuade uppenbarligen hade vidtagit åtgärder för att anpassa sig till arbetslivet. Nu efterfrågade de också att arbetsplatserna i högre utsträckning borde kunna anpassa sig till dem. I stället för att den högkänslige måste byta arbete, arbetsplats eller yrkesinriktning på grund av överstimulering, skulle arbetsgivare med en större förståelse för högkänslighet kunna anpassa arbetsuppgifterna och arbetsmiljön efter den anställde. Kanske räcker det ofta med tämligen små justeringar av arbetssituationen för att bidra till den anställdes välmående. I gengäld kan arbetsgivaren behålla, i stället för att förlora, en i många fall ambitiös medarbetare, menar författarna.

Vad gäller de utvalda intervjupersonerna kan författarna konstatera att dessa sannolikt tillhör en grupp av högkänsliga som intresserat sig för att lära sig mer om sig själva och därför hade påbörjat en personlig utvecklingsprocess. Samtliga hade erfarit psykisk ohälsa, vilket inte är särskilt ovanligt bland högkänsliga enligt tidigare forskning. Därför menar man att det kan vara av stor vikt att högkänsliga personer överlag tidigt inser vikten av att prioritera sig själva och sina behov — vilket på lite längre sikt inte endast skulle gynna dem själv utan även samhället i stort genom färre sjukskrivningar, bättre prestationer i arbetslivet samt större mellanmänsklig förståelse.

Källa

About Jonaz Juura 265 Articles
Jonaz Juura är initiativtagare till och fungerar som adminstratör och huvudredaktör på HSP Sweden.eu. Särskilt intresserar han sig för högkänslighet, personlighetsteorier, andlighet och forskning.

Bli först med att kommentera

Kommentera gärna artikeln/inlägget nedan!