Elaine Arons föreläsning i Walnut Creek sommaren 2013: Forskningen (del 1)

Under sommaren 2013 höll Elaine Aron en föreläsning inför 90 personer i kaliforniska Walnut Creek. Där presenterade hon de senaste forskningsrönen om HSP, gav förslag på copingstrategier och svarade på ett antal frågor inom olika områden. Delar av föreläsningen finns tillgängliga i tre klipp på YouTube, och vi gör här ett referat av vart och ett av dessa klipp. Vi börjar här med den första delen, den som primärt handlar om forskningsresultat.

HSP-forskare tar hjälp av zoologer

Inledningsvis talar Elaine Aron om att hennes sätt att skriva och prata om högkänslighet har förändrats något sedan hon skrev den första boken, The Highly Sensitive Person.[1] Hon menar att man nu betydligt säkrare kan påstå att det tycks finnas två huvudsakliga personlighetstyper bland människor, såväl som hos ett hundratal andra djurarter, där den ena typen är i majoritet och den andra i minoritet — om dock en betydande minoritet (ca 20%). Och denna minoritet består av individer som är mycket uppmärksamma på vad som händer omkring dem och processar information på ett djupare plan — på gott och på ont. Stöd för detta har bland annat kommit från ett annat kanske oväntat håll — zoologer.

Vidare understryker Elaine Aron att ur ett kvantitativt perspektiv finns det ett särskilt värde i högkänslighet just på grund av att personlighetstypen inte är i majoritet. I annat fall hade högkänslighet varit en norm i samhället, och således “inget speciellt”. Det kvalitativa värdet av högkänslighet exemplifierar hon med ett exempel hämtat från zoologin. Vid försök med sandfiskar har man funnit att de lite djärvare individerna lättare simmar in i de av forskarna utlagda fällorna medan de lite mer försiktiga och timida, men framför allt responsiva, individerna lättare undviker att göra det. Högkänsliga fiskar kan således framstå som något smartare, med andra ord…

Det krävs en för att upptäcka en

Man måste själv vara en högkänslig person för att kunna avgöra om andra personer är högkänsliga, är en annan intressant iakttagelse som Elaine Aron gör. Och anledningen till det är att högkänsliga personer i regel inte sticker ut, utan i stället oftast är följsamma. På så vis kan högkänsligheten lätt framstå som “osynlig” för icke-högkänsliga personer. I varje fall i lite mer ytligt sociala sammanhang. En icke-HSP som lever tillsammans med en HSP är däremot oftast väldigt medveten om det. 🙂

Uppväxtvillkoren har stor betydelse

Elaine Aron pekar på att är man född HSP så förutsäger inte detta att man kommer att bli särskilt otrygg, ängslig, eller neurotisk som vuxen. Mycket beror nämligen på de omsorgspersoner som har tagit hand om barnet, alltså främst föräldrarna. Har dessa varit duktiga i sin föräldraroll finns tecken på att HSP tvärtom kan bli väl så lyckade och framgångsrika som vuxna. Detta har man också sett vid experiment med rhesusapor  (vilka f.ö. delar 97,5% av människans gener), där känsliga ungar med väl lämpade mödrar ofta som vuxna har visat sig bli framgångsrika ledare för flocken.

Olika personlighetstyper bra för gruppens överlevnad

Elaine Aron lyfter också fram den evolutionistiska fördelen av att en grupp består av olika personlighetstyper, då hon menar att detta stärker gruppens förmåga att överleva i olika miljöer. En konsekvens av detta resonemang menar hon är t.ex. att det bästa för ett syskonpars anpassning/överlevnad vore om det ena syskonet är HSP och det andra icke-HSP.

Forskningskriterierna D.O.E.S.

Elaine Aron redogör därefter för de fyra kriterier som hon tittar närmare på vid sin forskning om högkänsliga personer. Hon använder då akronymen D.O.E.S. — Depth of processing, Overstimulation eller Over arousal, Emotional reactivity eller Empathy, samt Subtle stumuli.

D = Depth of processing

Att högkänsliga personer generellt tycks processa stimuli djupare än andra har visat sig inte bara vid intervju- och enkätstudier, forskare har även kunnat se det vid experiment där fMRI (functional magnetic resonance imaging, eller “hjärnscanning”) har använts. Och enligt Elaine Aron krävs inte särskilt många tester i sådana experiment för att kunna se signifikanta skillnader mellan HSP och icke-HSP. Även vid komparativa kulturstudier har man dragit liknande slutsatser, då det har visat sig att högkänsliga personer inte ser ut att påverkas så mycket av i vilken kultur de lever — t.ex. den västerländska individualistiska kulturen i förhållande till den mer kollektivistiska asiatiska kulturen. — när de tolkar/processar intryck. Vilket alltså bekräftar det Elaine inledde med, d.v.s. att det är fråga om en utbredd personlighetstyp.

O = Overstimulation/Over arousal

Som en följd av det djupa processandet av stimuli (D) följer som konsekvens att HSP lättare än andra blir överstimulerade. Detta upplever många HSP som oerhört frustrerande eftersom de t.ex. kan ha svårt för att prestera väl i andras åsyn, trots att de kan sin sak väl så bra som någon annan. D.v.s. man vet att man är bra på något, men vet samtidigt att man inte kan visa det för andra. Det kan också t.ex. yttra sig som en oförmåga att hitta på något att säga vid en social tillställning, då all stimuli runt omkring lätt har en dränerande effekt då det upptar alla sinnen. Vilket kan leda till känslan av att känna sig dum, vilket sedan kan medföra att en blyghet byggs upp alltmer i en negativ spiral.

E = Emotional reactivity/Empathy

Ett välkänt faktum för Elaine Aron är att många HSP har lätt för att gråta. I denna fråga finns dock en märkbar skillnad mellan kvinnor och män, vilket är orsaken till att frågan inte tas upp i hennes HSP-test. Dock understryker hon att andelen HSP bland män är lika hög som bland kvinnor, men att det är svårare för en man att vara högkänslig — i synnerhet i vår västerländska kultur som domineras av icke-HSP ideal. Den emotionella/empatiska förmågan, menar Elaine Aron dock, är mycket viktig för en människas förmåga att tänka på ett djupare plan.

I sina fMRI-studier har Elaine Aron bl.a. använt bilder som kan förknippas med starka emotioner av olika slag — så som t.ex. spindlar, sniglar, ormar, men också hundvalpar och födelsedagstårtor. Dessa studier visar att HSP reagerar både snabbare och med större intensitet än icke-HSP. Men inte nog med det: särskilt mycket på bilder som förknippas med positiva känslor. Vilket kanske kan överraska en del, men som kan vara ett tydligt tecken på en av de stora fördelarna med att vara högkänslig. Liknande resultat erhölls i en annan studie där försökspersonerna exponerades för olika ansiktsuttryck, och som visade att HSP reagerade som mest vid glada ansikten.

Elaine Aron menar dock att det som var extra intressant med båda dessa resultat var kunskapen om vilken hjärnstruktur som aktiverades mest hos HSP i dessa studier — de s.k. spegelneuronerna. Just dessa neuroner aktiveras vid “socialt överförda” känslor och utgör således en viktig del av vår hjärna för att vi ska kunna känna empati med andra. En annan del av hjärnan, den s.k. insula, visade sig också vara särskilt aktiv hos HSP — vilket även det var ny och viktig kunskap.

S = Subtle stimuli

Särskilt många beteendestudier med fokus på subtil stimuli har ännu inte gjorts. Men ett experiment som Elaine Aron refererar till visade att HSP mycket snabbare än andra kunde urskilja och identifiera små detaljskillnader. Vilket kan ses som en fördel, förstås, men som också resulterade i att dessa försökspersoner var mer uttröttade efter experimentet.

Frågan om ärftlighet leder till HSP-fördelar

En av de svagaste länkarna i Elaine Arons teori om den högkänsliga människan har hittills varit vetenskapliga evidens om den genetiska ärftligheten för HSP (såväl som för depression). Nu har dock genforskning visat att det finns tre versioner av gener (s.k. alleler) för en individs disposition för upptaget av signalsubstansen seretonin, vilket kan avgöra risken för vederbörande att utveckla depression: kort-korta, kort-långa och lång-långa. Störst disposition att utveckla depression anses personer med den kort-korta genversionen ha. Men, det märkliga är att varje gång studier görs på personer med denna disposition så visar det sig att dessa inte alls är mer deprimerade än andra. Vilket förstås har bidragit till förvirring hos forskarna.

Småningom fann dock forskarna en förklarande hypotes: Kombinationen av kort-korta genversioner för seretonin och en besvärlig uppväxt ökar risken för depression. Därefter följde dock reflektionen “Varför finns då denna kort-korta genversion om den nu inte visar sig medföra någon skillnad?”… hos, som det nu råkade visa sig, ca 20% av befolkningen. Personer, som det också visade sig, processade stimuli djupare samt kom fram till bättre beslut vid t.ex. experiment i gambling. (Här implicerar således Elaine Aron att det var genetiska spår av HSP som dessa forskare hade hittat.) Därutöver nämner hon forskningsresultat som kinesiska genforskare har kommit fram till då de har forskat på en annan signalsubstans, dopamin, som tycks peka på att även där har man kunnat se genetiska spår av HSP.

Liknande skillnader vad gäller den genetiska dispositionen för seretonin har forskare funnit bland rhesusapor. Där konstaterades att individer med kort-korta genversioner var överlägsna i en stor andel kognitiva tester, och därför ansågs mer adaptiva (d.v.s. anpassningsbara, vilket kan associeras till högkänslig följsamhet). Det skulle kunna indikera en stor fördel för artens anpassning och överlevnad, i ett evolutionistiskt perspektiv, och kan förklara att rhesusapan, i likhet med människan, finns på så många olika håll i världen.

Elaine Aron nämner också en interventionsstudie som syftade till att stärka tonårsflickors motståndskraft mot att senare i livet utveckla depression. Denna studie visade att de som hamnat på den övre tredjedelen av HSP-skalan var de enda som fick ut något av interventionsinsatserna (d.v.s. var tillräckligt adaptiva). En slutsats från den studien kunde bli att endast HSP var mottagliga för intervention, och att det var slöseri med tid och pengar att försöka påverka de andra. (Således tycks HSP vara mer mottagliga för, och kanske också mer intresserade av, personlig utveckling än andra.)

Till detta läggs en annan studie av rumänska barnhemsbarn som man försökte hitta fosterhem till. I denna studie visade det sig att endast barn med en kort-kort genversion för seretonin (d.v.s. HSP) klarade av att anpassa sig till den för dem nya och bättre sociala miljön i fosterhemmet. Detta, menar Elaine Aron, kan vara ytterligare fynd som visar den sociala miljöns stora betydelse för ett högkänsligt barns uppväxt. Men också att HSP generellt är mer öppna och mottagliga för t.ex. terapeutiska metoder och får ut mer än andra av dem.

Fotnot

  1. Elaine Aron syftar på den amerikanska originalversionen av Den högkänsliga människan som kom ut på 1990-talet. Den svenska versionen, som gavs ut 2013, innehåller därför ett antal uppdateringar.
Om Jonaz Juura 290 Articles
Jonaz Juura är initiativtagare till och fungerar som adminstratör och huvudredaktör på HSP Sweden.eu. Särskilt intresserar han sig för högkänslighet, personlighetsteorier, andlighet och forskning.

Bli först med att kommentera

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*


Spamskydd: Skriv in i fältet nedan vilka siffor du kan se (Obligatoriskt)