Den sluga människan = fredens människa?

Gurdjieff, mannen som tog enneagrammet till västvärlden för ett sekel sedan, rekommenderade att hans metoder för att uppnå en större medvetenhet och balans i livet, kallade the Fourth Way och vars processer han kallade the Work, skulle tillämpas av var och en som känner det påkallat. Dock inte med ett stort ståhej, inte som om det vore något speciellt eller rent av märkvärdigt, utan tvärtom stillsamt och som ett fullständigt naturligt inslag i vardagen.

En sådan person kallade han the Sly Man, den sluga människan. Som jag ser det — eller han kan måhända själv ha uttryckt det så, vad minns mitt klena minne? — är the Work ett sätt att förändra sig själv och därmed samhället underifrån, och det genom självobservation. Eller snarare inifrån, om man väljer att bortse från det hierarkiska samhällsperspektivets makroformat för att i stället sätta fingret på samhällets mest essentiella partikelstruktur i mikroformat — medvetandet, tankarna, känslorna och instinkterna — samhällets atomkärna.

Kanske var det så som begreppet den sluga människan kom till Gurdjieff: en slug, vaken (eller i varje fall väckt) människa som arbetar på sitt inre mitt ibland de måhända goda men fortfarande sovande samhällsmedborgarna? Vederbörande gör och verkar i en något annan dimension än den sovande skaran omkring hen, men ingen av dem märker nåt. Eller i varje fall inget som de med ens kan sätta ord på, eftersom deras ord är kvar i den “medborgerliga dimensionen” där ordens innebörder pekar åt annat håll — sällan inåt där svaren finns, utan nästan alltid utåt där svaren inte finns. Men de intuitiva individerna bland dessa, de kanske känner att det är något visst med personen i fråga… och anar oråd: Något står inte rätt till, hen smider nog planer, hen vill nog åstadkomma något som verkar främmande och därmed otäckt manipulativt. Med sådana tankar vaknar egots misstro och vaksamhet. “Bäst att se upp, det är nog en slug rackare!”

Klart att det är en fantasibild/fantasiscenario som min inre illusionist mejslat fram. Så det blir när jag går till mig själv i stället för att vända mig utåt efter svar (läs Google). Har du några bättre förslag på vad Gurdjieff menade med the Sly Man?

Nåväl. Vad jag kan se är dock ett sammanträffande mellan den sluga människan och fredens människa, homo pacifico. En slug människa, i Gurdjieffs betydelse, är observant på sig själv och kan därför göra medvetna val framför präglingens val, vilket är frihet från egot. Vilket i sig är definitionen på en fridens människa, vilket leder till fredens människa.

Det är så jag ser det: En hållbar fred kan endast byggas inifrån och ut, kan aldrig villkoras med krav på yttre manifestationer av skilda slag. Den kan endast komma inifrån ett fridfullt sinne, vilket måhända kan bli en konsekvens av det inre arbetet, the Work. Arbetet med att återta det oskuldsfulla medvetande som en gång gick förlorat i barndomen och som därför inte har haft någon näring att växa i sedan dess. Någonstans där börjar våra resa, vår avlärning av de reaktiva mönster som vi har utvecklat genom livet. Kanske är vi redan 40 eller 50 år fyllda, men med ett medvetande som inte blivit äldre än två eller tre? Således har vi mycket att ta igen! 🙂

 

Om Jonaz Juura 289 Articles
Jonaz Juura är initiativtagare till och fungerar som adminstratör och huvudredaktör på HSP Sweden.eu. Särskilt intresserar han sig för högkänslighet, personlighetsteorier, andlighet och forskning.

Bli först med att kommentera

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*


Spamskydd: Skriv in i fältet nedan vilka siffor du kan se (Obligatoriskt)