De inre modellerna

Illusionisten — denna fantastiskt duktiga och blixtsnabba modellbyggare som skapar de inre modellerna, vilka ofta får tjäna som positiva eller negativa ideal! Modeller som jag använder mig av när jag observerar mig själv och min omgivning — och jämför. Modeller bestående av minnen eller fantasier/drömmar, oftast pålagda utifrån (kulturell prägling via t.ex. massmedia eller närstående under uppväxten) eller som min egen ståndaktiga reaktion på det som andra har försökt lägga på mig. Modeller som har guidat mig genom livet, styrt min resa, och därmed tagit mig bort från nuet och det som är, därför att det som är har sällan varit gott nog i modelljämförelserna.

Det finurliga med modellerna är att de också har hindrat mig från att förstå mig på dem, då de oftast har lett mig utåt istället för inåt… och skapat tro och förväntningar på att de ska realiseras, manifesteras, materialiseras där ute — och därmed varit upphov till begäret. Men de har förstås alltid funnits i det inre, liksom världen “där ute”. Att inse det har bidragit till ett inre lugn, då det inte längre blir en konflikt mellan “det inre” och “det yttre”, och därmed har dissonansen i medvetandet reducerats betydligt.

Ty, jag har i mina observerationer fått syn på den själsliga dissonans som ofta uppstår när jag möter “det yttre”. När jag möter “det yttre” har jag dels funnit att jag skapar en inre modell av “det yttre”, utifrån endast några attribut/egenskaper hos “det yttre”, och jämför sedan denna modell med en annan modell, en av samma illusionist skapad idealmodell. Blir skillnaden mellan dessa två modeller alltför stor, vilket den oftast blir, så blir utfallet en dissonans i medvetandet. Jag har till och med kommit därhän att jag kan konstatera att allt vad ångest heter helt försvinner, eller till mycket stor del avtar, när jag inte längre skapar några modeller av “det yttre”, och inte heller håller fast vid idealmodellerna. När jag, så att säga, går in i en situation “ren” eller fri från dessa modeller. Då återstår endast en underbar upplevelse som närmast kan beskrivas som “flow” i det mesta jag gör. 🙂

Naturligtvis är inte modellerna enkom av ondo. De kommer väl till pass vid många tillfällen i livet, inte minst i kreativa processer som ska realiseras i manifesterad/materialiserad form. Konsten är väl snarare att i vardagen inte drunkna i dem, att inte fångas av deras förrädiska attraktion, att inte identifiera mig med dem. I synnerhet gäller det de modeller som används på ett instinktivt sätt när detta inte är påkallat (för att t.ex. avvärja ett omedelbart yttre fysiskt hot) — modeller som präglats in i nervcellsbanorna tidigare i livet och därmed blivit “omedvetet material” — eller modeller som uppstått genom ett reaktivt men ändå tämligen oreflekterat motstånd till tidigare präglade modeller (vilket t.ex. kan utgöras av något som jag tidigare har sympatiserat med men senare tagit avstånd från, men utan att detta har skett på ett särskilt medvetet sätt.)

Kommer modellerna från präglingen, eller som en reaktiv respons på präglingen, kan de vara hämmande för friheten, vilket är förmågan att möta det okända. Kan jag inte möta dig utan gamla modeller, d.v.s. minnen, som står i vägen så kan jag inte möta dig alls. Då möts endast våra modeller…

Om Jonaz Juura 289 Articles
Jonaz Juura är initiativtagare till och fungerar som adminstratör och huvudredaktör på HSP Sweden.eu. Särskilt intresserar han sig för högkänslighet, personlighetsteorier, andlighet och forskning.

Bli först med att kommentera

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*


Spamskydd: Skriv in i fältet nedan vilka siffor du kan se (Obligatoriskt)