Fyra sätt att hantera förväntningar

Härom dagen påmindes jag om min inställning till förväntningar, vilken har förändrats ganska drastiskt under senare år. Och det är ingen slump, utan hänger samman med händelser i livet samt en personlig mognad… vågar jag påstå… så här i början av den senare hälften av den förväntade livslängden. 

Strängt taget kan jag för egen del se tre generellt huvudsakliga förhållningssätt till egna förväntningar på framtida händelser, och vilka på olika sätt färgar av sig på förväntningarna i sig. Jag vet att det kan finnas fler, och de kan förstås variera lite utifrån vad de för tillfället fokuseras på, men dem jag syftar på är de som kan betecknas som strategier för en själ som försöker hålla en sund inställning till sig själv — i bemärkelsen icke direkt destruktiv. Jag börjar dock framställnigen med att beskriva vad jag menar med en destruktiv inställning — vilket kanske är den vanligast förekommande inställningen för de flesta av oss, åtminstone under en viss tid i livet — för att därefter gå in på var och en av de tre ovan nämnda: en positiv inställning, en negativt vaccinerad inställning samt en förväntansfri inställning. Sammantaget berörs därför fyra olika inställningar eller strategier gentemot förväntningar.

1. En destruktiv inställning — a) livet är skit resp. b) bipolär

Inställningen a) livet är skit framstår redan i själva benämningen som den mest negativa och därför mest destruktiva inställningen, därför att den innebär en genuint genomdränkt negativitet i sitt tolkningsfilter vad gäller framtida händelser. Inställningen tillämpas sannolikt främst av den som har upplevt sig sviken alltför många gånger, i synnerhet redan i unga år, och bidrar endast till att urholka såväl självförtroende som självkänsla i en ständigt nedåtgående spiral. Effekten av denna inställning kan på sikt leda till såväl självhat som till sociopatiska tendenser, vilka i extremt olyckliga fall kan sluta med självmord eller mord på andra eftersom den genererar en undertryckt ilska hos egot som kan explodera tämligen okontrollerat om man inte har hittat andra sätt att manifestera den på.

Den kanske mest vanligt förekommande inställningen har jag benämnt b) den bipolära inställningen. Den kan till viss del påminna om den neuropsykiatriska diagnosen med samma namn, eftersom inställningen bygger på en stor investering av känslor — både positiva som negativa sådana. Mycket positiva när förväningar slår in, liksom mycket negativa när de grusas. Således som en emotionell pendel med stora utslag mellan den ena och den andra ytterligheten, vilket kan bidra till stora humörsvängningar som både man själv och andra runt omkring en så småningom börjar lida av. Pendladet bygger på att man har villkorat sin egen lycka till (oftast) yttre omständigheter, och därför är man också i deras våld. Med tiden finns därför goda skäl att försöka bryta detta mönster, eftersom det föder en alltför stor och okontrollerad psykisk dissonans. I värsta fall väljs ett negativt regraderande spår i stället, t.ex. inställningen livet är skit enligt ovan, eller så görs ett mera medvetet val att träna sig till en mer balanserd inställning till sina förväntningar — förslagsvis genom att försöka se mer positivt på det mesta (enligt puntk 2b nedan) eller genom att vaccinera förväntningarna med en dos negativitet (enligt punkt 3 nedan).

2. En positiv inställning — a) generisk resp. b) förvärvad

Den andra inställningen kallar jag här för a) den generiskt positiva inställningen. Den inställningen har en ständig och till synes självklar tillika naturlig förmåga att alltid och direkt se glaset som halvfullt i stället för halvtomt. I sin mest extrema form tillämpas den på allt som förväntas hända i livet, och den bortser från allt som inte slår in. Således finns där bara ett ljus som vägrar att låta sig slås ned av något mörker. Infrias inte en förväntan förflyttas raskt fokus till en annan i stället, vilket kan ses som en i grunden fantastisk inställning till livet. Även om risk finns för att den kan te sig alltför ytlig, för att inte säga ointresserad och ensidig, när det kommer till att uppmärksamma potentiella problem och risker. Det kan också medföra att man ändå plötsligt en dag drabbas av en uppdämd, oerhörd smärta som man inte vet hur man ska hantera… eftersom man inte har haft tillfälle att träna på det med den här strategin.

Det kan också finnas risk för att inställningen inte är endast positiv i sig, då den kan utgöra en mer eller mindre medveten strategi att undvika smärta. Så kan fallet vara om man medvetet lär sig att anta en positiv inställning, från att tidigare t. ex. ha tillämpat den destruktiva strategin ovan eller den negativt vaccinerade nedan. Man kan då tala om b) en förvärvad positiv inställning. Och undviker man smärta genom en anammad systematisk strategi kan det medföra att man inte längre heller kan känna någon sprittande lycka, eftersom den ena motpolen förutsätter den andra. Saknar man den sprittande lycka som man måhända ändå kunde känna tidigare då och då, så har man således med tiden hamnat i ett svårt vägval: ska jag göra som jag har lärt, för det kan kanske vara värt sitt pris trots allt, eller ska jag vara autentisk mot mig själv? Eller: ska jag ta ytterligare ett steg mot ett större välbefinnande genom att välja en annan strategi?

3. En negativt vaccinerad inställning

Den tredje typen av inställning är något mer komplex till sin natur. Den har uppstått genom upplevda grusade förväntningar med påföljande negativt laddade emotionella reaktioner, men också reflektioner kring hur dessa kan vara till gagn för att ändå behålla en någorlunda sund inställning till framtiden. I stort sett går dess logik ut på att undvika alltför starka framtida negativa reaktioner genom att alltid förvänta sig att förväntningarna kommer att grusas.

– Om jag förväntar mig det värsta så kommer jag i varje fall inte att bli besviken, lyder måttot.

På så sätt fungerar det som ett slags vaccin, och det är därför jag kallar den för den negativt vaccinerade inställningen: man vaccinerar sig med en dos negativitet i förtid för att undvika alltför stark negativitet i framtiden. Och skulle förväntningarna mot förmodan infrias, så blir det en desto större överraskning – något man kan suga länge på. Eller i varje fall till nästa gång, då man åter behöver vaccinera sig eftersom varje förväntning behöver genomgå samma procedur för att det ska vara någon vits med denna inställning eftersom det är ett medvetet sätt att måhända inte undvika smärta men däremot minska den — eller snarare fördela den mellan nutid och en potentiell framtid. Och det utgör samtidigt dess nackdel eftersom den tvångsmässigt leder till ständig vaccinationssmärta, oavsett hur utgången blir för respektive förväntning. Således föreligger risk för onödig övervaccinering, vilket med nödvändighet medför att även den mest positiva händelsen ändå alltid kommer att förknippas med viss smärta.

4. En förväntansfri inställning

Den fjärde inställningen jag tänkte ta upp här är inställningen att inte ha några förväntningar alls, eller i varje fall lågt ställda sådana. Den inställningen kan man sannolikt erhålla på lite olika sätt, men hur man än kommer dit så kommer man snart bli varse att det kan vara en alldeles fantastisk inställning. Den tar liksom det bästa från de båda tidigare nämnda strategierna, utan att för den skull också ta nackdelarna – och det sparar en hel del mental energi. Det är strategin som bjuder på ständiga överraskningar utan föregående vaccinationsprocess. Men det är samtidigt strategin som är vaken för problem och risker, utan att dessa överdrivs. Ett mera öppet sinne, kanske man också kan kalla det. Ett sinne som befinner sig i ständig rörelse, ett ständigt flöde, ett ständigt pågående nu och som inte etsar sig fast vid längtan eller hänger upp sig på förluster. Ett sinne som har förstått att förväntningar inget annat är än fantasier i medvetandet, och att verkligheten som regel är både viktigare och roligare än så när det kommer till kritan. Jag kallar denna strategi för den förväntansfria inställningen.

Ett konkret och närmast klassiskt, om än måhända banalt, exempel på denna inställning är att gå på bio efter att lite grann på måfå ha valt vilken film som ska ses, bara för att sedan upptäcka att just den filmen var ju fullständigt underbar. 🙂

Kanske finns där dock åtminstone en nackdel, och den berör i huvudsak hur andra runt omkring en kan reagera på att man inte ”går igång” emotionellt på diverse framlagda framtidscenarier, vare sig dessa är av positivt eller negativt slag. Jag avser då framför allt personer som antingen tillämpar någon av de andra strategierna. Risk kan således finnas att man framstår som oengagerad, lite för ”cool”, i andras ögon. Därtill kan måhända även en viss avund uppstå hos dessa när de erfar hur pass väl man klarar både med- och motgångar. I bästa fall kan dock just detta vändas till en förebild för dem. 🙂

Hur gör du?

För egen del har jag genom åren gått alltmer från strategi 1b till strategi 4, via strategi 3. Jag har även i någon eller några perioder prövat strategi 2b, t.ex. genom mental träning i form av affirmationer eller genom att tillämpa Attraktionslagen, men har lärt mig att över tid håller dessa strategier inte streck för min del. Genom att leva helt förväntansfritt, eller nästan helt förväntansfritt, har jag fått en bättre kontakt med mig själv och kan på ett bättre sätt observera vad som händer inom mig. Jag kan se förväntningar börja gro och kan därmed bemöta dem i ett tidigare skede än vad jag förut gjort. Som tankar, som illusioner, som fantasier skapade i medvetandet och vilka inte med nödvändighet måste manifesteras i det yttre. Därmed sker inte någon emotionell investering i dem, och mitt sinne blir därför betydligt lugnare än vad som tidigare har varit fallet.

Är du medveten om att du i huvudsak använder någon eller några av dessa angivna strategier? Eller har du ett annat sätt att hantera förväntningar på, samt vilka för- och nackdelar ser du med det sättet?

Om skribenten Jonaz Juura 257 artiklar
Jonaz Juura är initiativtagare till och fungerar som adminstratör och huvudredaktör på HSP Sweden.eu. Särskilt intresserar han sig för högkänslighet, personlighetsteorier, andlighet och forskning.

Bli först att kommentera!

Kommentera gärna artikeln/inlägget nedan!