Sänk ribban eller rasa ihop

Jag har länge undrat om det är högsensitiviteten jag har att tacka och förbanna för att jag är extremt noggrann, på gränsen till besatt, av att göra saker bra. Där gränsen mellan lagom och sjukligt är hårfin och för mig – osynlig.

Många högsensitiva är kreativa på något sätt – de skriver, målar, sjunger eller gör något annat som får dem att må bra. Kreativiteten är en del av oss och på den lokala HSP-träffen i helgen pratade jag med en kvinna som liksom jag, skriver. Hon berättade att även hennes ribba sitter vansinnigt högt och vi var ense om att kvalitet är viktigt, men inte på bekostnad av hälsan. När bekanta (eller ännu värre, främlingar), säger att man ska sänka ribban – då är det hög tid att stanna upp och reflektera.

Det var lätt att visa sig sårbar för medlemmarna. Att våga säga så här är jag medan de andra nickade instämmande. Kan det verkligen vara så enkelt, tänkte jag och såg mig omkring i rummet, att det som förenar oss även är det som stjälper oss?

Det fanns flera personer där som var eller har varit utbrända och jag har också varit i den avgrunden för några år sedan när livet gav mig en käftsmäll så hård, att jag inte klarade av att stå kvar, utan landade med ansiktet i gyttjan. Då var det svårt att förlika sig med det faktum att jag var svag, men när jag pratade med de här varma, öppna och vackra personerna på mötet så insåg jag att de liksom jag har gjort sitt yttersta för att vara alla till lags och tagit på sig mer och mer. Omedvetet höjde de ribban.

Sedan 2013 då jag blev med HSP så att säga, har jag funderat mycket över mitt eget beteende och varför jag reagerar som jag gör i vissa sammanhang. Och så har vi den ständiga boven bland frågeställningarna om varför jag inte bara blir knäckt, utan går ner mig fullständigt, när något inte går som jag önskat eller hoppats på?

Ta till exempel det här med att skriva. Jag brukar säga att skriva är som att andas – jag bara gör det och måste få skriva för att må bra, för att känna mig hel och koppla av. Min skrivprocess är troligtvis inte längre än någon annans, men de förväntningar jag har på texten och mig själv är skyhöga och varje ord studeras och analyseras på ”cellnivå”. Lyckligtvis tycker jag om den här delen av skrivprocessen och det är en förutsättning för att orka hela vägen.

Redigeringen tar ungefär 80% av skrivtiden och det kanske är nu som högsensititvetet kickar in? Det är kanske den som höjer ribban när fingerspetsarna är nära att nå eftersom det inom mig gror en ständig oro – tänk om det här inte är bra nog? Tänk om… tänk om…? Det är säkrast att jag pillar lite till istället för det mer hälsosamma alternativet så bra jag har skrivit, det här är jag nöjd med!

Självklart har självförtroendet ett finger med i spelet, men det ena utesluter ju inte det andra och kanhända är det är ett vanligt fenomen bland författare. Jag vet inte. Men att ha ribban på en omöjlig nivå är utmattande för oavsett vem och det är dags att göra något åt det.

Varje gång jag träffar andra HSP-personer så tar jag med mig något hem – en tanke, en känsla, ett svar, en förklaring. Den här gången var det att sänka ribban till en hälsosam nivå, men för att kunna göra det behöver jag först lära mig att förstå var den befinner sig. För i dagsläget så har jag ingen aning.

Efter den gångna veckan känner jag mig mentalt slut av olika anledningar, men tack vare det stärkande mötet på HSP-föreningen så har jag blivit mer medveten om fallgroparna. Och jag lärde känna en annan kvinna där som oblygt kom fram till mig med en kopp kaffe i handen och sa ”Hej! Din historia påminner om min.” Och jag kan lova att det fanns många fler personer i rummet som kunde skriva under på den meningen.

Jag börja min sänka-ribban-resa genom att avsluta inlägget här och nu. Och lita på att både det och jag är good enough.

Varma hälsningar,

Karolina

7 kommentarer

  1. Jadå, ett mejl fick jag också 🙂 Aha-upplevelser verkar tillhöra vardagen nu… 🙂

    • Ah, men gytt att det funkade med aviseringen mailledes! 🙂

      Mm, aha:er är en ynnest och en guldgruva. 😀

  2. Stort tack för ditt inlägg, Karolina!

    Och, ja, du har nog rätt i det där att många andra känner igen sig i det där fenomenet. Samt att inte veta var ribban ens ligger, ty ”man är ju bara sig själv” – – eller hur? Hur ska man kunna vara någon annan än sig själv, en fråga som du tangerat tidigare?

    Jag tänker att det kan vara en utmärkt punkt att börja eller fortsätta sin resa i självkännedom på, eftersom den är så påtaglig. Exakt vad i själen är det som gör att vi gör det vi gör? Trots att det vi (helst) gör när ”vi är oss själva” är det som bryter ned oss, som ett brutalt självskadebeteende… Vad i oss själva är det som driver oss, och ger oss motiven till att göra det vi gör?

    För min del har framför allt Enneagrammet varit till stor hjälp med detta, och dessförinnan var det bland andra Elaine Arons böcker. Då i synnerhet hennes arbetsbok för högkänsliga. Men Enneagrammet har satt fingret på några väsentliga punkter just när det gäller motiven: de djupa emotionerna och passionerna, vila kan vara svåra att se därför att man har levt med dem så länge… i vissa fall från när man började prata och tänka, inte minst om sig själv…

    • Tack Mikael för att du väcker nyfikenheten inom mig – enneagrammet känner jag inte till men ska självklart se till att läsa på om det! 🙂

      • …och jag som just satt och tänkte: ”Undrar om Karolina och de andra har sett kommentarer som de har fått?” 😀

        Ja, läs gärna om enneagrammet om det kittlar en liten intressenerv. 🙂 Kort kan jag väl tillägga att inom enneagrammet så kretsar intresset främst kring egot och alla de fixeringar av olika slag som det kan ägna sig åt, samt ger tips om hur vi kan frigöra oss från dess insnärjande bojor. Kan kännas ungefär som att få syn på ”the ghost in the machine”… 🙂 Det finns ju några tester bland enneagramsidorna här på webbplatsen som du kan svara på om du vill för att få någon slags startpunkt för din personliga del.

        Sen har vi ju också Myers-Briggs Type Indicator, som kräver lite kortare startsträcka att förstå sig på… Att sedan kunna kombinera de två personlighetssystemen för att bättre förstå sig på sig själv kan absolut tillföra ännu en extra dimension. 🙂

        • Jodå, kommentaren syntes direkt men jag hade inte möjlighet att svara direkt, beklagar det 🙂 Jag har allt tyckt det är spännande att lära mig nytt, särskilt sådant här som berör ens inre. Det känns så ”mystiskt” på något sätt. Och spännande! 🙂

          • No worries! 🙂 Jag var mest fundersam kring om systemet (dvs WordPress) fungerade som sig bör. 🙂 Fick du kommentarer via mail oxå?

            Ja, visst kan det kännas som något mystiskt det hela. 🙂 Men det kan fungera som en fördjupning i sig själv, i självet, på liknande sätt som den aha-upplevelse man kan få när man känner igen sig i beskrivningar av HSP… Aha-upplevelse samtidigt som en lättnad, inte minst pga att man inser att man inte är så himla unik egentligen… dvs att det finns och har funnits människor som down the bottom line är och har varit ganska lika en själv. 🙂

Kommentera gärna artikeln/inlägget nedan!