Var startar kriget i mig?

Att leva ett autentiskt, gott och hälsosamt liv i denna hektiska värld är inte alltid så lätt. De senaste åren har vi också påmints om — på ett väldigt konkret sätt — att vi fortfarande lever i en brutal värld. Föregående generationers lidande på grund av krig framstår inte längre så avlägset. Det är bara att sätta på tv:n, läsa tidningarna eller logga in på Facebook så ser man rätt snart hur det står till. Och sedan rätt länge står de i farstun till vårt trygga samhälle. Desperata att komma in, för att rädda sina liv. Jag syftar förstås på de långa leden av flyktingar, som flyr från krigszoner och från alla de överbefolkade flyktinglägren i krigens närhet.

Frestelsen till trots så ska jag här inte göra någon politisk sak av det. Snarare väljer jag att gå till mig själv, för att reflektera över en viktig fråga: “Var startar kriget i mig?”

Är det inte lite lustigt hur främmande vi kan framstå inför oss själva? Jag kan tänka att krig är något ont “där ute”, något jag inte har en egen relation till eftersom jag ser mig själv som en fredlig varelse som mest ägnar mig åt mitt eget liv samt försöker anpassa mig så gott det går till omgivningen. Å andra sidan, vem tänker inte så? Ser krigsherrarna sig själva som onda? Så klart de inte gör, de agerar alltid för den goda sakens skull. Därför måste väl jag och de i någon bemärkelse vara likadana, inte sant?

Så, vad gör mig lik en krigsherre? Tankar och känslor, lyder mitt svar. Allt som är värt att göra kommer ur dessa två psykiska fakulteter. Trots att vi agerar olika, så tänker och känner vi. Ibland kan vi t.o.m. tänka samma tanke, eller härbärgera samma känsla. Och ur de båda fakulteterna kommer det våldsamma kriget — utan dem skulle kriget aldrig uppstå.

Inget krig uppstår slumpmässigt, alla krig har sina orsaker. Och orsakerna utgörs av mentala tankekonstruktioner, vilka fötts och göds av negativa känslor. Det händer överallt. Många krig pågår i denna stund, och många är mycket närmare än vad jag tror. Faktum är att de t.o.m. kan utkämpas just nu. Under mitt skin.

Ytterst behöver krig varken nationer eller soldater för att bryta ut. Då vi framför allt existerar i en mental värld, så pågår också krigen där långt innan de manifesteras i den yttre världen. Är jag nog skarpsinnigt känslig för att kunna upptäcka den sanningen, eller är mitt sinne trubbigt och slött? Om det senare är vid handen, hur kan jag någonsin prata om att sträva efter att leva ett fridfullt liv i en fredlig värld?

 

About Jonaz Juura 263 Articles
Jonaz Juura är initiativtagare till och fungerar som adminstratör och huvudredaktör på HSP Sweden.eu. Särskilt intresserar han sig för högkänslighet, personlighetsteorier, andlighet och forskning.

Bli först med att kommentera

Kommentera gärna artikeln/inlägget nedan!