“Vad är andlighet?”

Häromdagen fick jag den återkommande frågan “Vad är andlighet?” som respons på att jag själv menade att jag var andlig. Det är för mig lika svårt att svara på som frågan “Vem är jag?” Dock gav jag det svar som jag tidigare givit, nämligen att “Det är den fantastiska upplevelsen av att medvetandet blir medvetet om sig självt”. För en tänkande individ, vare sig tänkandet är i mondän eller reflexivt abstrakt form, kan måhända det svaret framstå som ett flummigt icke-svar. Ett svar som framstår som oförståeligt, därför att det kan ligga utanför tänkandets domäner. Därför gör jag nu ett nytt försök som jag hoppas kan ligga inom de samma.

Det nya svaret lyder: andlighet är den grundläggande psykologi som både omfattar och sträcker sig utanför den västerländskt förhärskande ego-psykologin. Och med ego-psykologi avser jag den psykologi som låter sig begränsas av våra fem begränsade sinnen, vilket samtidigt gör den materialistiskt objektbaserad till sin karaktär. Med objektbaserad avser jag att den sortens psykologi utgår från att medvetandet är en kausalprodukt av processer inom en kropp, alltså att ett objekt utgör en grundläggande förutsättning för att medvetandet över huvud taget ska uppstå och existera. Den konkluderande slutsatsen inom ego-psykologin blir därmed att vi var och en är en individuell kropp som har ett individuellt medvetande. Men tänk om det precis tvärtom är så att medvetandet redan fanns när kroppen kom till, att det är medvetandet som har en… eller snarare minst 7+ miljarder kroppar, om jag just nu låter avgränsa till endast mänskliga kroppar?! Stöd för denna tes kan komma från ett måhända oväntat håll…

Fysiken i andlighetens tjänst

Det inte endast smått motsägelsebara fenomenet har för länge sedan uppstått i vetenskapliga kretsar: den vetenskapliga gren som närmast tangerar andliga perspektiv är numera fysiken, medan den gren som står kanske längst ifrån sådana perspektiv är ego-psykologin. Ytligt, och måhända traditionellt sett utifrån ett Upplysningsperspektiv (d.v.s. med start under senare delen av 1600-talet), kan det måhända vara svårt att förstå att det har blivit på det viset — fysiken om något borde väl med alla till buds stående medel försvara objektens grundläggande betydelse, inte bara vad gäller vår kropp och vårt psyke utan för hela universums existens och hela vår förståelse för oss själva och det mesta andra? Och ändå är det just fysiken som i allt högre grad har gått andlighetens ärenden.

Medan ego-psykologin tycks vara fast rotad i Upplysningsvetenskapens ursprungliga traditioner à la Newton, eller för den skull senare Darwin, samt till fullo baserad på — och därför också begränsad av — empiri i form av sinnesdata så har man inom fysiken för länge sedan insett våra sinnens olika begränsningar i relation till den s.k. verkligheten. Och inte bara det: en fundamental omskrivning, ett s.k. paradigmskifte, för kvalitén hos den stimuli som påverkar sinnena har för länge sedan ägt rum inom fysiken! Dock har detta för många sannolikt passerat förbi som en vetenskaplig spetsfundighet, som kuriosa, inom ramen för katederundervisning, en bagatell som hur fascinerande den än kan framstå i stunden ändå tycks sakna praktisk relevans för vardagslivet och därför snabbt faller i praktisk glömska.

Vilket paradigmskifte syftar jag på? Låt mig ta ett väldigt tydligt exempel: vårt synsinne, vilket av många anses som det mest dominerande av våra sinnen. Vad är det vi egentligen ser (i alla fall de av oss som är lyckliga nog att ha ett sådant fungerande sinne) med detta sinne? Är det måhända objekt av olika slag? Nej, verkligen inte, säger fysiken! Det enda vi kan se är energi i form av ljusvågor, vilka har reflekterats från någon slags materia och som genom ögonen når syncentrat. Och det är faktiskt ännu lite “värre” än så: vi kan inte ens urskilja vilken färg som bäst skulle kunna beskriva det vi tror är de sedda objekten. Detta eftersom det är det reflekterade (färgade) ljuset vi ser, inte det ljus/de färger som har absorberats av materian! Det vill säga, vi ser den färg som minst av allt beskriver de objekt som vi tror att vi ser. Och utifrån sådana fundamentala bristfälligheter i vår verklighetsuppfattning tror vi oss om att ha insiktsfulla, ja ibland grandiosa kunskaper om oss själva, världen och kosmos. Välkommen till den skenbara verkligheten!

Men vänta, det stannar naturligtvis inte där! När jag ändå är inne på temat materia och kosmos, så vet vi också genom fysiken att mikro- och makrokosmos ter sig lika i åtminstone en väldigt påtaglig men ofta förbisedd bemärkelse: tomheten. När vi tänker oss rymden så är det måhända främst himlakroppar av olika slag som vi ser framför oss, inte sant? Detta trots att tomheten mellan dem är så ofantligt mycket större, för att inte säga helt förhärskande! Och inte bara mellan dem, utan också inom dem. Ty kliver vi i stället in i mikrokosmos så ser vi snart samma sak mellan partiklarna i atomkärnorna, och elektronerna som roterar/vibrerar runt dem. Det vi kan kalla fast materia på en viss nivå som passar våra sinnen är således inte alls särskilt fast på andra nivåer (som vi har fått tillgång till genom tekniska innovationer som t.ex. avancerade mikroskop), utan tvärtom påtagligt “ofast”.

Och ur den yttersta tomheten, Tomheten som föregick The Big Bang, härstammar alltsammans! Eller mera korrekt: The Big Bang pågår fortfarande, och allt är likt ett ständigt flöde av manifestationer komna ur Tomheten. Eller annorlunda uttryckt: ur Ingenting kom inte bara Någonting, utan Allting. Ett förhållande som vi nog alla känner till, men som måhända är en aning svårt att greppa, än mindre acceptera?

Andlighet = Tomheten, Medvetandet och Jaget

Så vad har Tomheten med andlighet att göra? Allt, vill jag mena! Medvetandet är vad det andliga handlar om, och Medvetandet är dels Tomheten och dels Tomhetens manifestationer i form av tankar, känslor och sinnesförnimmelser. Tänk efter själv: vem eller vad är det som tänker dina tankar, känner dina känslor och skapar sinnesintryck? Är det inte Jaget, det sanna Jaget som alltid har funnits där och som också kallas Medvetandet? Dessutom: till skillnad från ego-jaget som gärna baserar sin existens på en personligt unik berättelse, och därför skiljer sig åt mellan olika personer, så är det sanna andliga Jaget alltid det samma oavsett vem du frågar. Därmed torde det också finnas goda skäl att ifrågasätta ett personligt, individuellt medvetande. Inte sant? Välkommen till the Matrix!

About Jonaz Juura 263 Articles
Jonaz Juura är initiativtagare till och fungerar som adminstratör och huvudredaktör på HSP Sweden.eu. Särskilt intresserar han sig för högkänslighet, personlighetsteorier, andlighet och forskning.

Bli först med att kommentera

Kommentera gärna artikeln/inlägget nedan!