Intuitionens väg är ensamhetens väg

Tidig söndag morgon några veckor efter det svenska riskdagsvalet 2014 och målet för mina steg är Kärleksudden, en knappt märkbar tunga av min barndoms skog som pekar rakt ut i min barndoms sjö. Ett ställe jag som ung oftast helst hastade förbi med en orolig känsla, då den branta sluttningen ned mellan träden och ut mot sjön avskräckte lika mycket som de högljudda gängträffarna jag kunde föreställa mig emellanåt ägde rum där vid lägerelden. Gängen med de stora självsäkra killarna och de vågade, eftertraktade tjejerna i min egen ålder. 

Skränigt utmanande scener, genomdränkta i inte endast en aning för mycket dryckjom av tvivelaktig kvalitet. Sedan en tid har udden dock blivit något av ett vattenhål för min själ. Denna gång är luften fuktig av oktober, men det är inte farligt kallt. Himlen är klarblå och på väg ned mot min destination genom det lilla samhället med dess centrala sjö har jag mellan husen fått glimtar av morgondimman, som ter sig som ett ljusgrått lock över det mörka vattnet. När jag kommer närmare märker jag dock att locket inte ligger stilla, utan att dess slöjor rastlöst hastar västerut. I öster har precis de första solstrålarna tittat fram över trädtopparna och jag får således svar på vad som driver dimman på flykt och vad som får vattenytan att krusa sig i små vågor som även de löper åt väster.

Det är dagen då jag ska åka tillbaka hem till mitt, trettio mil bort. Som så många gånger förr de senaste snart trettio åren, efter några dagars besök hos min gamla mor och far. Men till skillnad från tidigare har jag denna gång bestämt att innan avfärd ska jag ta ett ordentligt farväl av den plats jag har satt upp som mål för min morgonpromenad. Jag ser framför mig hur jag klappar de stora trygga tallarna och hur jag säger några ord till dem alla. Men först måste jag ta mig dit, och min väg går genom samhällets gamla villagator – gator som jag har trampat tusentals gånger förr. När jag närmar mig min gamla skola känner jag hur en bekant spänning likt en automatisk reflex infinner sig i magen och jag kan nätt och jämnt förhindra att jag handlöst faller ned i min barndoms känsla och dess försvarsreaktioner. Men jag lyckas upprätthålla mitt vuxna medvetande och kan erkänna att känslan finns där och låter den finnas kvar där, i stället för att tränga undan den som jag lärde mig tidigt som liten pojke. Nu kan jag i stället uppmärksamt notera känslan och reflektera kring den, och det slår mig att just denna känsla var den förhärskande hos mig under större delen av min uppväxt. Varje dag i och på väg till/från lekskolan, grundskolan och gymnasiet samt nästan varje gång jag på min fritid röde mig runt i samhället. Denna förhärskande spänning i magen, i solar plexus. En diffus slags smärta, en slags sorg, en slags ångest, att alltid gå på tå och vara i mentalt beredskapsläge. Varför då?

På senare tid har jag alltmer vågat lyssna på min intuition, och i denna stund säger den ordet symbios till mig. Ordet syftar på min mors relation till mig, och under min uppväxt min relation till henne. Samtidigt har hon under lång tid framstått som ett mysterium för mig, det slags mysterium som finns där trots att svaret på det mystiska förmodligen ligger i öppen dager och alltid har gjort så. Men det är som om ljuset från det självklara alltid har träffat det medvetna seendets blinda fläck. Kanske för att det självklara varit för svårt för mig att förstå, för svårt att greppa och på djupet ta till mig. När nästa ord som kastas upp är krig och därefter övergivenhet så är det inga nya ord som jag förknippar med mor. Dem har den rationella delen av mig för mycket länge sedan vant sig vid. Men vad betyder de, på djupet? Och vad har hennes livsöde med min känsla i magen att göra?

Innan jag vet ordet av har de raska stegen fört mig ned för de mot sjön sluttande villagatorna och jag har kommit en bit väster ut på den asfalterade sjöpromenaden. De ljusgrå slöjorna är nu så nära att de ter sig som en gemensam massa av enskilda individer, som under tumultartade former flyr från hotande eldar. Det mörka vattnet ter sig oroligt, om dock på ett till synes behärskat sätt med de små vågorna som väldisciplinerat rör sig med sinsemellan jämna mellanrum. Skogsbrynet är nu bara något hundratal meter bort. Samtidigt blir jag varse att hela solskivan har kommit upp över den täta skogskammen där borta i öster och jag sköljs över av dess ljus, som liksom har plöjt upp en kil av fri sikt mellan dimslöjorna. Jag stannar upp, vänder hela kroppen välkomnande mot ljuset och känner i det samma, snarare än ser, hur slöjorna kommer emot och sedan förbi mig efter att först ha slickat huden i mitt ansikte. Uppmärksamheten är total för några långa ögonblick, allt omkring mig går igenom mig som om jag har slutat existera som enskilt väsen. Så återkommer sakta jaget med tankarna på målet för promenaden och sätter därefter snart min kropp i rörelse igen. Jag bestämmer mig för att ta en alternativ stig in genom skogen, den som följer vattenbrynet ända fram till udden. Vill ju inte släppa dramat kring barndomssjön, vill mellan träden följa skeendet till dess slut, och undviker också som en bonus den sedvanliga vägen med sin branta sluttning mellan träden ut mot sjön.

Mitt hembygdsbesök sker i en orolig tid. För några veckor sedan har ett nationalistiskt och rasistiskt parti fördubblat sina mandat i Sveriges riksdag, ett parti som har som sitt centrala syfte att minimera flyktinginvandringen. Samtidigt, långt söderut, härjar islamistiska nationalister och terrorister värre än någon gång i modern tid, genererandes hundratusentals nya flykingar — varje dag. För egen del har jag inför det svenska valet tillsammans med fyra andra högkänsliga publicerat ett blogginlägg vars innehåll kom ur intuitionens djupt förankrade samvetsvarningar om vad som komma skulle. Aningen om att det kommer att barka käpprätt åt helt fel håll, och att därför inte bara kunna luta sig passivt tillbaka… ägnades tid åt det egna navelluddet… utan i stället känna ett enormt driv att agera… utifrån det lilla jag kan bidra med till världen.

Det blev dock inte helt okontroversiellt — inlägget fick utstå kritik blandat med ointresse, såväl inom den egna redaktionen som i läsekretsen. Med ointresse avser jag dels tystnad, men också något som kanske framstod som ännu värre – kommentaren “Det här är ju politik!”. Med vilket jag förstår att politik ska vi tydligen inte blanda oss i. Men vad är då politik? Finns det något i vårt liv som inte berörs av politik, som inte är politik? Därutöver ansåg en del att inlägget framstod som vänsterpropaganda och att vi därmed förespråkade ett visst parti.

Tankarna upptar mig och får mig att rysa till där jag nu står vid min morgonpromenads mål och kisar ut över sjön och dess magi med solljuset och dimmorna. Chocken — jag kan inte kalla det något annat, hur överdrivet det än kan te sig för dig och för andra — över valutgången har ännu inte klingat ut inombords, och inte heller det ovan nämnda förspelet här på HSP Sverige. Den känslosövande effekten sitter fortfarande i – jag har inte kunnat skaka den av mig trots att valet är förbi sedan veckor. Men… till sist lyckas så naturen i varje fall fånga min uppmärksamhet. I blickfånget står en av få björkar bland tallarna, och med ett ironiskt men glädjefullt grin på läpparna minns jag var jag är. På kärlekens udde.

I nästa stund blir jag varse att dimmorna nästan helt har försvunnit, och det gäller också de små vågorna. Tillsammans upplösta av solvärmen, då den ljusa skivan har stigit en god bit ovanför trädkammen borta i öster. Jag badar i morgongult sken och försvinner för några ögonblick ännu en gång in i och ut i en gränslöst varande existens, en total uppmärksamhet. För hur lång tid vet jag inte, men sedan återkommer jaget allt starkare med tankar om vad jag skulle uträtta. Småningom vänder jag mig om och ler mot de grova träden. Tallarna står där i väntan på mina händer och några väna ord, och jag förstår att efter att det är gjort så är morgonens magiska höjdpunkt obönhörligen förbi. Men jag finner ro i det. Det är vad det är.

När jag så påbörjat återvandringen till fäderneshemmet smyger sig sakta insikten på medan jag går där och talar till tallarna. Jag börjar förstå det jag redan förstått… men som jag glömt… för att det varit alldeles för uppenbart för mig under för lång tid. Aningen om hur det hela hänger samman: Mitt driv att skriva och publicera det där blogginlägget, den spända känslan i magen under uppväxten och idag på vägen ned till sjön, min mors erfarenhet av krig och övergivenhet samt hur skuggan av det har fallit på mig i hela mitt liv genom hennes därigenom förkvävande symbiotiska relation till mig, samt nationalismens vinningar såväl hos oss som i andra länder. Fast… i kausal mening är turordningen den omvända: Först nationalism, sedan krig… och därefter öppna men ändå diffusa själsliga och relationella sår för generationer framöver. Den konkreta förståelsen för att jag vet vad krig är fastän jag själv inte har upplevt det. Men jag har ändå fått ta konsekvenserna av det. Och genom åren har det drivit mig till att läsa otaliga böcker och se otaliga filmer om framför allt andra världskriget. Sammantaget har en förståelse skapats för hur den grundläggande processen till krig ser ut. Att det börjar med en enkelt och till synes oskyldig tanke. Tanken “vi och dom”.

Jag kan inte kalla det för något annat än intuitionens väg. Ty, jag kan inget bevisa. Jag bara vet. Och det jag vet är att skulle jag ha gjort annorlunda, d.v.s. inte agerat, så hade jag gjort våld på mig själv. Det slår mig att för första gången i mitt liv så har inte konflikter kring det jag gjort på minsta vis inneburit att jag har låtit hejda mig, att jag har tagit vid mig, att jag låtit andras tankar och känslor gå före mina egna. Därvid infinner sig också insikten att intuitionens väg med nödvändighet är ensamhetens väg, ty dess upphov bygger på en personlig integritet som uppstått genom personliga egenskaper, upplevelser och erfarenheter. Ensamhet i det här avseendet behöver dock inte betyda isolering. Ty det finns andra ensamheter därute, vars stigar kan korsa den egna ensamhetens. I vårt fall var det fem stigar som möttes i ett och samma blogginlägg…

Avslutningsvis bifogar jag två filmklipp varmed jag hoppas kunna förmedla den känslomässiga betydelsen av det jag ovan kallat krigets skugga. Skuggan som i tysthet faller med sitt diffusa men samtidigt ytterst påtagliga känslomässiga mörker över efterkommande generation. Må inre frid och yttre fred vara med dig och oss alla!

Mikael Gustafsson

About Jonaz Juura 264 Articles
Jonaz Juura är initiativtagare till och fungerar som adminstratör och huvudredaktör på HSP Sweden.eu. Särskilt intresserar han sig för högkänslighet, personlighetsteorier, andlighet och forskning.

Bli först med att kommentera

Kommentera gärna artikeln/inlägget nedan!